Tillbaka igen..

Ja hur länge var inte det som jag var här inne.

 

Bildresultat för årVA?! Av en ren händelse så råkade det vara precis (på en dag) ETT ÅR SEDAN. Och om det finns någon därute som har följt och läst min blogg och sedan tappat hoppet men möjligen kommer åter, så finns det mycket nu att ta igen o läsa inom kort :-) ) för nu ska jag försöka mig på att uppdatera vad som hänt under detta år som gått… ha tålamod bara!

 

Bildresultat för magasinera

Just nu känns det som att jag skulle vilja magasinera alla mina tidigare inlägg.. både för att inte bli påmind om dem men även för att jag IGEN har träffat mannen i mitt liv. Och om han skulle läsa mina tidigare inlägg så tror jag att han möjligen skulle bli misstänksam och undra varför just han nu då VERKLIGEN skulle vara mannen i mitt liv?

För hur kan han veta hur jag egentligen fungerar?
Hur kan han veta att just denna gång är den enda sanna?

Bildresultat för fel pusselbit
Och nu kan ni ju undra.. hur kan jag VETA det då?

 

Och så är vi där igen… säger ju samma igen och igen… men vågar ändå igen och igen! MEN det är ANNORLUNDA denna gång.

Jag lovar lovar lovar lovar lovar

Besök av min kusin på landet

Nu har min kusin och hennes två barn åkt hem. Vi har haft tre intensiva men jättemysiga och roliga dagar!

De har lekt och lekt och lekt. Det roliga var, att hennes barn inte är så vana att vara utan ”paddan”, dataspel m.m. Så de fick öva på det kan man säga.

SVINONT i halsen!!!

Men FY HUGA SKIT!!!!

Bildresultat för ont i halsen

Varför ONT som ATTAN i halsen nu????!!! Jag som aldrig brukar vara sjuk! Det gör så förbannat ont när jag sväljer så jag håller på att krevera! Börjar till och med gå upp mot öronen! Varför varför varför? Och vad då, jag är ju vuxen, är det inte bara barn som brukar ha ont mot öronen?!

Jag ska ju vara ledig för en gångs skull i hela 9 dagar! Ska ju åka till landet i morgon med Lillprinsen :-) Har lagat mat hela kvällen för att ta med färdigt dit. Skönt att slippa stå där då det inte finns rinnande vatten. Är så bökigt då det inte är sommar och varmt. För då är det så klart lättare att stå ute o diska mm.

 

 

 

För övrigt så har det varit en ganska ”normal dag” förutom att jag har fått mitt anställningsavtal påskrivet vilket innebär att jag kan slappna av och äntligen gå mot nya mål och vara anställd! Yiiiiippppiiiii!

Snart slut på rehabjobb!

Härligt! Snart kan man höra till skalan lite vanliga människor i den bemärkelsen att jag har ett fast arbete! Är så härligt!!! Det var väl ca 10 år sedan jag hade det. Och då ska du inte tro att jag inte har jobbat under dessa 10 år. Snarare tvärtom kan jag säga!!

Har jobbat så mycket att jag har till och med bränt ut mig!

Varit sjukskriven på 1/2 tid och 1/1 tid och haft rehabträning för att orka komma ut o jobba som ”vanligt folk”… och så har jag under denna tid bedrivit eget företag, vilket för de som vet, är ett ganska slitsamt arbete. De flesta som vill starta ett eget företag säger att de skulle ju vara skönt att få bestämma över sin egen tid. Jag kan säga att vad de egentligen innebär är att -Du kommer att jobba dygnet runt!

 

Men nu är det MIN TUR att skicka ut och få tillbaka bra och positiva energier i universum!

Nu är det MIN TUR att få känna av lycka, glädje, trygghet och

KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK

 

 

EGO boost!

solljuset

Jag ser äntligen en ljus framtid. Över ett år har passerat sedan min bästa vän dog i plötslig cancer! Jag har varit och försökt förlika mig med hans bortgång, var uppe vid graven på hans ett årsdag (om man nu kan kalla den det)…

Jag har fått vara med om en fantastisk utveckling vad gäller mat och fått äran att få dela med mig av mitt liv i Tv! Alla mina vänner har lämnat kommentarer på sociala medier att jag varit så himla modig som vågade dela med mig av mitt liv, att jag vågade utelämna mig själv. Men har jag något att skämmas för? Nej snarare tvärtom, jag vill att alla ska få veta att alla kan få hjälp, alla har ett val och jag hade turen som fick just ADHD.

För mig var det inte ens en enda tanke på att det skulle skada mig på något vis, snarare tvärtom! Jag vill ju med detta hjälpa alla andra som inte förstår varför de är annorlunda, eller varför de inte kan eller fortsätter att undra varför varför varför…?

Det enda som verkligen var viktigt för mig, var att mina älskade barn inte skulle behöva skämmas eller fara illa på något sätt.

Min tripp i det hela var att få all uppmärksamhet i 4 dagar, få säga precis vad som faller mig in och lita på att det presenteras rätt (vilket det även gjorde) samt att suga ut varenda liten möjlig sak att lära för att själv komma vidare i min utveckling, den enda bit som fattades mig, som fortfarande gjorde mig halt!

Men NU NU NU är jag hel och kan med stormsteg komma vidare. Och ännu större är kärleken till livet! Och tänk att man kan få en sådan tur att kärleken kommer två gånger! Jag är så lyckligt lottad! Det är MIN TUR NU!

 

Jag sänder ut starka positiva bilder och energier i universum och ligger på rätt våglängd!

Och vet du, det lönar sig och ger mig bevis varje dag!

Hej igen!

Nu har jag inte varit här på lääääänge….

Hur mår jag nu då… har inte träffat min psykologdoktor på länge. Har gått ganska bra. Men det som hon var bäst på, som jag själv alltid glömmer, är att påminna mig själv om hur duktig jag är, vad jag har presterat, vad jag kan, vad jag gjort m.m. För så fort det blir något dåligt så straffar jag mig själv så himla mycket, istället för att komma ihåg hur långt jag redan kommit.

Jag borde ge mig själv beröm istället!

Jag saknar fortfarande min vän mycket… en del till varför jag slutade skriva var för att han var den enda som jag visste läste min blogg varje dag… jag var ju hans enda stora förälskelse… den sida som fanns på hans Ipad (efter han gått bort) var min ADHD blogg… jag saknar min enda bästa vän, enda vän som accepterade mig för den jag är, enda vän som kunde skratta med och åt mig…

 

 

Tillfälligt tillbaka…

Livet suger… eller gör det inte det?

Jag är ju egentligen hur lyckligt lottad som helst som har mitt älskade landställe… där jag bar akan vara! Jag bara ÄLSKAR att vara där! Det mesta handlar om att jag hela tiden ”säljer” mig själv för att rädda andra! Jag borde vara mer egoist och tänka på vad mina värderingar och visioner är…

Jag önskar mig en mening…

Jag tänker jätte jätte jätte mycket på min vän som dog!

 

Han kommer ofta till mig fortfarande och drar i mitt hår på nätterna… precis så som jag gjorde med hans hår i flera timmar innan han dog… jag drog mina fingrar genom hans hår…  jag är SÅ evigt tacksam för det. Det gör allt lite lättare att gå vidare med den sorg jag har…!

 

 

 

 

Jag har funderat rätt mycket sista tiden på att han kommer till mig och hur han var som människa och hur han levde. Och jag har kommit fram till att jag tror att han fortfarande kommer till mig för en anledning. Han var en man som verkligen levde och gjorde det han tyckte om och det som han brann för och älskade, så som att tex. åka skidor, snickra och fota! Allt han företog sig gjorde han perfekt och noggrant och omsorgsfullt.

 

 

 

Jag tänker mycket på detta och har kommit fram till att jag tror att mitt kall är att leva efter hans filosofi, att göra det som jag verkligen tycker om! Och att han kan då leva genom mig. Jag vet att han var den enda människan på jorden som verkligen älskade mig, jag var hans gudinna! Jag förstod bara inte då riktigt hur mycket han verkligen hade kunnat lära mig. Och när jag tänker efter på hur han var, hur han vill ha saker, så var vi inte så olika varandra ändå!

 

 

 

 

Ibland har jag bett honom att komma till mig igen, för jag har ett sådant stort behov att veta att han finns kvar runtomkring mig! Och då gör han det :-) och hur ska jag någonsin kunna tacka honom för det? Min stora sorg har ju varit hela tiden att jag inte hann ta hand om honom eller prata med honom eller berätta hur jävla förbannad jag var på att han skulle försvinna, försvinna från mitt liv, att jag aldrig mer skulle få prata med honom! Och det kan jag fortfarande inte fatta!

 

 

 

Tänk alla gånger som vi pratade i telefonen i timmar, och alla de gånger jag brukade ringa honom på väg till mitt landställe. Han var värd ett mycket längre liv… och därför ska jag verkligen försöka att ta vara på mitt liv så länge jag kan välja… han kunde inte välja… på bara en vecka så tynade han bort från att ha varit min förälskelse, bästa vän till att inte finnas mer i min närhet…

 

 

 

 

 

Gummisnodd!?

 

Bildresultat för gummisnoddVarför kan jag inte få den respekt som jag förtjänar? Hur kommer det sig att jag som oftast känner mig trampad på, överkörd. Det känns som att min son, dotter, arbetskompis och den man som jag tror mig vilja dela resten av mitt liv med… att de alla töjer på mitt gummiband!
Men nu så börjar det kännas som att det börjar att brista! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg! Det är tråkigt att känna sig så. Att inte kunna lägga all energi på att vara glad och tacksam utan att istället lägga mycket energi på att känna mig ledsen och utnyttjad.

Men jag vet ju med så klart att problemet ligger även hos mig eftersom det är jag som måste sätta ”ner foten”!

Men det har aldrig varit min grej att bli arg! I alla fall inte de senaste 10-12 åren… inte sedan jag har börjat gå i min terapi, och det var ju typ 13-14 ÅR sedan!!!! Sjukt vad tiden går fort!

Så allt är väl inte bra då med att inte bli arg verkar det som eftersom folk utnyttjar och töjer på mitt gummiband!!!

Så nu ska jag försöka med att ha ”familjeråd” en dag, en dag då det inte är några konflikter, en dag då man kan gå igenom allt vad som behöver göras i ett hem, vad man kan förväntas av ett barn, en vuxen, en tonåring… alla har ju sitt ansvar! Alla behöver lägga in sitt ansvar i ett boende, i att leva och för att alla ska få vara glada och ha energi över till annat än bråk!

Samtidigt som jag blir riktigt förbannad, så tänker jag även mycket på min vän som dog, att jag inte orkar och vill lägga en massa energi över huvudtaget på att ens orka be mina medmänniskor om att de ska förstå och vilja själva, utan helt enkelt bara sluta göra allt och strunta i vad som händer… undrar om jag är mesig? för snäll? för mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd! Och om jag ska beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som ska hända, så då tar jag hellre kontroll! För alla erfarenheter jag har av de situationer som jag inte har lagt mig, så har det alltid glömts bort något som vi skulle haft med, eller vart vi skulle varit m.m. Så det är lika bra att jag gör det, så blir det gjort! Sedan så vet jag vad jag vill, jag har bott själv i över 4 år, vilket gör att man måste planera allt själv med!

Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket så man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är ok…

 

Hatar att vara hemma!

 

Varför hatar jag så mycket att vara hemma i Stockholm när det blir vår och sommar!?

Varför vill jag bara till mitt landställe hela tiden???

Varför tycker jag att det inte finns något här hemma i ”stan” som får mig att känna mig ”hemma”??

 


Det kan gå rätt så bra på vintern, men absolut INTE på vår, sommar och höst!
Då VILL jag bara dit HELA tiden!

 

 

Men en sida av mig är rädd, rädd för att vara hemma, att känna mig ensam men ändå inte ensam… jag tror att det härstammar ifrån att på mitt landställe har jag alltid känt mig trygg och älskad, det har ALLTID varit MIN TRYGGA PLATS!

 

 

 

 

Bildresultat för älskad

 

Där har  jag fått vara den jag är oavsett vad jag har presterat eller inte, alltid blivit älskad för den jag är av min farmor… och säkert av farfar med… men min farmor hon har alltid varit mitt ALLT! Och nu är hon borta sedan flera år.. finns inte EN ENDA DAG som jag inte tänker på henne… och nu när min bästa vän med gått bort, så är det ytterligare en saknad av någon person som kände mig och som älskade mig för den jag är/var oavsett…

 

 

 

 

Jag får också alltid ångest första dagen /dagarna som min son går till sina ”pappaveckor” igen! Jag känner mig tom, blir tid över för att göra ingenting! Jag vill ha ordnat kaos hela tiden, jag vill känna att jag ”lever”! Jag klarar inte av att det inte finns någonting alls…. förut för flera år sedan i min terapi så fick jag öva på att göra ingenting, så fick jag skriva in i min kalender att jag skulle ha en ”obokad helg”. Att jag inte fick bestämma något innan den dagen kom. Det gick ganska bra faktiskt. Men nu så känns det som att jag kommit in i något ekorrhjul igen! Stressig, glömmer saker, gör fel saker, ligger efter…

 

 

 

 

Men så fort jag har vänt min ”ångvält” så går det rätt bra i alla fall. Så nu har jag vänt den från att åka mot landet till att vara i stan. Ska försöka att ta hand om mig själv och ta det lugnt och jobba igen lite saker som ligger efter.
Det är tur att jag har en sådan förstående man som kan lyssna, trösta och förstå sig på mig…

 

 

 

Jag gråter och undrar varför livet ska vara så svårt? Varför kan det inte få vara lite enklare? Ibland tänker jag att jag gärna skulle byta mitt liv till någon som inte hade ADHD och bipolär, att jag bara fick vara ”vanlig”… men mitt liv har gått in i en ny fas. Jag är älskad på riktigt, av en fantastisk man (men som ibland retar gallfeber på mig LOL) men han är helt klart den första man som kan lära och ge mig något som får mig att vilja förändra mig. Men det är samtidigt svårt för mig att vara tillsammans med någon hela tiden, jag är van att vara själv, bestämma själv, bo själv… jag hade bestämt mig för att leva mitt eget liv, skapa mitt eget liv, bygga ut min stuga, förverkliga min dröm men själv. Om jag ville ha någon att dela mitt liv med så ville jag ha ALLT! En själsfrände. Nu tror jag att jag har hittat den, det är kanske ännu bättre, min saknade pusselbit!

Bildresultat för fel pusselbit

 

Nu vill jag dela mitt liv med den man jag älskar… i glädje och i sorg… jag vill att den här relationen ska vara annorlunda, hel och ren… vacker… ömsint… jag vill lära känna honom ändå in i själen, jag vill att han ska se in i mina ögon och kunna se min själ och känna att han att han finns där, att han har tagit platsen i mitt hjärta… jag vill ge honom allt som får honom att må bäst!