Archive | februari 2013

Minns musiken

 

Något annat konstigt som har hänt är att jag helt plötsligt kommer ihåg en massa låtar, vem/vilka det är som som sjunger. Jag har alltid varit dålig på att komma ihåg namn, artister, skådespelare ja till och med mina barns skolkompisar…! Men helt plötsligt när jag satt där i bilen och det började spelas gamla låtar från min uppväxttid så kom jag ihåg vilka artisterna var!!! Det var inte bara en gång utan många gånger…!?

 

När jag var uppe hos min vän för att ta farväl, så var hans musik på dygnet runt. Han hade en hårddisk med musik som skulle ta ca tre år från början att spela tills sista låtens slut! Hans musik spelades hela tiden, till nån timme innan han ”lämnade oss”. Efteråt satt vi och småpratade om gamla minnen om honom och helt plötsligt så säger en vän – men tänk att den där musiken hörs och spelas i alla fall.. fast vi skruvat ner allt ljud! I denna stund var jag säker på att det var han som var där hos oss och höjde volymen på hans stereo.

Och att jag nu har öppnat sinnen för musik, att han har gett mig det i gåva som ett minne från honom…

 

… det är svårt att förstå allt som händer… vad som är verkligt, vad som är fantasi men det är ju på riktigt… det som sker, sker…

 

Mitt hår…

Vaknade i natt av att jag låg och drog i mitt hår hela tiden, drog med fingrarna genom håret. var halvvaken men kunde ändå inte sluta att göra det. Det var jättekonstigt! Kom sedan på att det var ju det jag gjorde med min bäste vän när han låg inför döden. Jag drog mina händer genom hans hår nästan hela tiden i fem timmar… det var skönt och mysigt att få göra det och så hoppades jag att han kände av det och att det gav honom lugn… vilket det faktiskt verkade som att det gjorde…

 

.

 

.. men jag tror att det var han som var där hos mig i natt och att det var han som drog sina händer genom mitt hår… för det var en sådan märklig känsla, som att min hjärna sa att jag skulle sluta att göra det men att det ändå fortsatte att hända…. När jag sedan vaknade och gick upp i morse så kom jag inte ihåg det men när jag kom in i badrummet och såg mig i spegeln så stod håret på ända, men var ändå mjukt och lent…!

 

 

 

 

I kväll har jag varit på Mindfullness träff. Det var skönt och jag kände lugnet komma. Vi gjorde en övning som avslutades med att man skulle lukta på sina händer och det som hände var att jag började tänka på mig vän… jag fick nämligen en tröja som har tillhört honom av hans brors fru, som luktade som han brukade göra när vi träffades. Hans bortgång sätter sina spår i min vardag hela tiden.. jag önskar att jag kunde dra tiden tillbaka… det är många saker som jag skulle ha gjort annorlunda då…

 

 Lev med dina minnen men glöm inte din framtid…

Tänker mycket…

När jag satte mig på tåget så kände jag mig som hemma, känslan kom direkt! Det var med stor sorg i mitt hjärta som jag nu satt där fast för fel anledning. Jag var på väg att ta farväl av en av mina bästa vänner, egentligen den enda som jag har delat så mycket olika och viktiga saker med och som alltid funnits där oavsett.

När jag satt där på tåget som susade fram så kom jag på att det var ju det här jag skulle ha gjort… åkt till honom för länge länge sedan. Det hade ju varit en perfekt tillflyktsort för vila, få energi, kunna skratta, åka skidor… ställer mig fortfarande den frågan om och om igen…. varför varför varför åkte jag inte som vi hade pratat om så många gånger..??? Nu är det för sent…! Och det gör så ont i min själ… det sliter och drar… jag kan inte ändra på det… men vad kan jag göra…

Jag funderar mycket över livet, om jag gör det jag vill, om jag ”ser” mina vänner, om jag träffar dem jag vill, vad jag ska lägga min tid på, vad är viktigt??

 

Det första jag gjorde efter jag kom hem från Östersund var att strunta i många av mina ”regler”. Som att Lillprinsen inte får äta ostbollar före maten, ingen slavisk läggtid på helgen, vara mer i nuet, strunta i att det ligger damm i hörnen. Men vad hjälper det egentligen, han kommer inte att komma tillbaka ändå… men jag kanske kan ta vara lite mer på livet, av det som jag har kvar… och det man ju inte veta… hur långt är det?…!

 

 

 

 

Kan få dåligt samvete när jag ibland känner mig glad, bara glad över ingenting egentligen, känns orättvist att jag ska få känna det när min vän inte fick känna det…. när han inte fick leva… tänker mycket på hur det skulle ha varit, de sista veckorna i hans liv, hur mycket kärlek jag skulle hunnit ge till honom… jag fick endast fem timmar, fem timmar… de sista i hans liv… jag hoppas innerligt att han kände att jag var där, att han inte hade en känsla av besvikelse av att jag aldrig kom… vi hade ju en ”plan”…

 

 

 

Jag vet att han hade varit glad över att veta att jag nu till slut har träffat hans bror, fru och barn. Jag är dem evigt tacksam för att de släppte in mig i deras liv i hans sista stund… jag kan med känna en sorg över att jag inte fått lära känna dem innan. Jag vet att om jag bara hade åkt dit så hade jag åkt igen och igen och igen. Ibland är det bara så att det känns direkt att det kommer att fungera, att man känner sig som hemma på en gång… så var det när jag träffade dom… och nu är jag så glad för hans brors fru ringde i dag och ska vara i Stockholm i morgon och då ska jag få tillfälle att träffa henne igen. Det känns skönt att få prata med någon som vet och förstår och känner min vän, någon som jag kan dela min sorg med…

 

 

jag tänker mycket på det som hände, att jag fortfarande inte förstår, att det är på riktigt… tänker mycket på hur jag mår… hur jag lever… är samtidigt rädd för om jag ska få cancer… ska jag kolla mig nu om jag har anlag för det…!?…

Mina väninnor som fått äran att träffa honom och som fått vara modell vid alla fotograferingar som vi gjort, till dessa vänner kommer jag att framkalla kort på dem en och en och posta till var och en, berätta om det tragiska att en sann vän har gått bort… och påminna dem om vilket oerhört professionell fotograf han var samt en sann vän…

 

 

 

Inget känns viktigt eller allt känns viktigt, kan inte bestämma vilket det är… det varierar från dag till dag… ångesten är tillbaka, den är som en gammal bekant som inte ger sig… jag försöker att bli vän med den… att få låta den gro som den vill…

 

 

 

Ha inte oro för något som inte har hänt…

Ska livet gå vidare…

Kom hem så trött! Många minnen, bilder och tankar i huvudet efter det senaste 15 timmarna… tänk vad livet kan gå fort och hur det kan ske sådana stora omvälvande förändringar som kommer att förändra ens liv för all framtid…

Jag fick närvara och ta farväl av en av mina bästa vänner. Det kan låta jobbigt och hemskt, så klart det var jobbigt men det var även vackert och fint.  Jag hade gråtit så mycket innan jag kom dit, så när jag såg honom ligga där i sängen så kunde jag inte gråta.

 

Jag satte mig på golvet så nära honom som möjligt och pratade med honom om våra gemensamma minnen och bad honom att boka en plats till mig med, nära honom! De fem timmarna som jag fick vara med honom på slutet var som att de bara försvann och flöt ihop… det jag tänkte mest på var om han hade ont, om han hörde oss i rummet och om han kände av min närvaro. Jag hade ju kommit överens med honom att jag skulle komma men på Tisdagen, och nu blev det akutresa upp redan som i går…

 

 

 

På slutet kunde jag känna att det blev en förändring över hela honom, energin, allt! Man bara visste att -nu var det inte långt kvar.. och visst var det så…

…sen såg jag på honom att han slutligen såg ”ljuset”… jag är helt övertygad… då kom mina tårar igen, de strömmade likt en vårflod som stegrade sig till en väldig orkan!

 

 

 

En stor tanke som har kommit fram i mitt inre är, att han var den människan som nog tyckte om mig mest… som jag var… jag var hans Gudinna… jag önskar att jag hade tagit mer hand om det… men hur ska man kunna veta hur lång tid man har på sig… jag kommer att sakna honom… det kommer att bli tomt…

…. jag skrev för någon månad sedan på min blogg om olika saker som jag skulle värna om i mitt liv och en av dem var att jag skulle skicka ett vykort i veckan till de som jag håller kär… och tänkt, det har jag fortfarande inte gjort, men ni ska veta att jag tänkt! Men det är ju precis som i detta fall, man kan inte bara ”tänka” man måste agera med!

 

Det är viktigt, livet att det som pågår hela tiden, just nu!

Min sista resa…

Hur kan jag vara så trött fast jag bara sitter här på tåget timme ut och timme in… tider bara flyger iväg… men jag märker ingen skillnad, bara att det blir mörkare utanför och att jag blir lätt illamående av att åka de här snabba tågen… även om det kör upp till straxt över 200km/tim så är det inte fort nog just nu. Min vän ligger och ska snart somna in… för en vecka sedan fick han veta att han kommer inte att leva längre än kanske mellan 3-4 veckor till!!!

 

 

Vi pratade i telefonen och då bestämde vi att jag skulle komma i början på nästa vecka och bo hos honom och avlasta hans bror som då skulle flytta hem till sitt ett tag. Men i dag är det bara TRE veckor sedan han fick reda på att han hade cancer!!!

 

 

Det gick inte att vänta tills i början på nästa vecka, för på bara några dagar så har hans tillstånd försämrats avsevärt! Vi hade ju en plan!!! Jag skulle ju komma och laga mat åt honom, han skulle lukta på mitt nytvättade hår och vi skulle ligga i samma säng… dela en del av hans sista tid i livet!… men så blir det inte… troligen om jag har otur (om man nu kan kalla det så) så kanske han inte ens kommer att känna igen mig när jag kommer eller att han kanske inte ens vaknar mer alls… för mig är det en stor katastrof, av egoistiska skäl så är det hemskt att inte få ta farväl…

 

jag ville ju visa honom att jag älskar honom… visa honom att jag bryr mig… visa honom den sista kärleken i livet… min kärlek till honom… att han skulle få känna min värme och få lukta på mitt hår… det var det han sa bland de sista gångerna som vi pratade… att han kommer speciellt ihåg hur han brukade gå in i mitt rum på jobbet och lukta på mitt hår, hur mycket han älskade att göra det… han berättade även att jag var den enda kvinna som han någonsin hade varit förälskad i…

 

 

…. och nu så sitter jag här och tiden bara rinner iväg… men snart så kommer jag att lägga min kind mot hans och låta mitt hår få vidröra hans näsa… så kanske någonstans inom honom kommer en förnimmelse att slå till och att han kommer ihåg och känner en välbekant varm känsla…. från hans Gudinna…

 

En annan dag…

Till skolan och lämnade Lillprinsen, sen till Prinsessan och hämtade mitt bankomatkort som jag inte fick tillbaka när hon handlade i går… det var ju inte någons fel egentligen, men jobbigt att åka och hämta bara… men vi fick en trevlig pratstund om livet…

Försökte jobba så gott jag kunde, som vanligt sedan min vän är sjuk i cancer, så har jag svårt att fokusera, så det blir som det blir.. känner med att ju mer jag jobbar med mina siffror och papper ju mer borde jag lägga tid på att jobba med människor istället! Att få vara tillsammans med någon partner eller arbetsgrupp, att vara delaktig i något.

Som när jag och min vän jobbade ihop med skapande, så hade man mer ett värde, någon var genuint intresserad av mitt arbete och jag var beroende av honom på ett positivt sätt. Det var den mest givande arbetstiden i mitt liv faktiskt.

 

Så nu ska jag försöka att ändra fokus på mitt liv. Måste hitta en balans. Jag tror någonstans att min vän hade nog sin balans, han gjorde verkligen det han gillade mest; att åka skidor, äga en Porsche, ägna sig åt ett tillfredsställande (någotsånär i alla fall) arbete m.m. Men sen hade han med, precis som alla andra vissa bitar som inte var på plats…

 

 

Sen finns det ytliga problem som man kan tycka är löjliga och onödiga. Men det som irriterar mig mest, det är när människor lägger över problemet på mig, att det blir jag som är boven i dramat, att det är jag som förstorar allt, att det är jag som är den ”perfekta”, att det är jag som inte är ödmjuk, att det är jag som är elak… men det som är viktigt, det är att ord och handling måste gå ihop!

 

Man kan ju inte säga en sak och sedan inte kunna visa det i handling… och vad är handling då.. jo att t.ex. lyssna och förstå vad som är viktigt för den andre personen och därefter se till att det sker med omtanke… och jag kan inte bara finnas där hela tiden som att man är för given… det finns massor av människor där ute som tillåter olika saker och som har olika ”krav”…

Jag har träffat på många olika sorter och det som jag har lärt mig, det är att jag vill gärna umgås med människor som kan ge energi och inte bara ta, som har initiativförmåga, som kommer med förslag och som är handlingsbenägen, som har självinsikt och inte kastar tillbaka allt utan som kan vara konstruktiv…vad detta än kommer ifrån eller vad det ger för resultat är egentligen oväsentligt för det finns mycket viktigare saker just nu… min vän… som inte ens har något val…

 

                                

livet ska inte vara en uppförsbacke hela tiden, är man två t.ex så ska det vara med utför än uppför annars kan man ju lika gärna åka på en raksträcka själv för då vet man ju vad man har att vänta sig i alla fall…

 

Jag är rädd… för jag får inte tag i min vän… är orolig för hur han känner, tänker, mår… kan inte för mitt liv föreställa mig hur det kan vara i hans situation… men hoppas och önskar att han kan ta emot mig så jag kan få hjälpa honom med vad det än är, vad som helst….! Saknar hans röst… känns som jag är besatt av tanken att han ska lämna mig, världen… jag har aldrig upplevt denna känsla förut förutom med min farmor… det var en fruktansvärd upplevelse när hon gick bort och jag fick inte ta avsked av henne och det har jag mått illa av sedan dess och hon gick bort 2008… önskar än i dag att hon ska komma till mig så att jag kan få ta farväl och säga hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig… även om det inte kan ge henne livet tillbaka…

Går som i koma…

Sov nästan ingenting i natt… kan bara tänka på min bästa vän hela tiden… känns så otroligt overkligt. Tänker på döden, på livet efter och på dödsångest eller inte dödsångest… hur skulle det kännas för mig med ett sådant besked, har jag levt det liv jag har velat? Är jag nöjd nu? Eller vad är det jag vill? Vad är viktigt? Vad är att vara lycklig!? En sak är säker att jag är väldigt lycklig över att han fått vara hans vän i så många år. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle betyda så mycket för mig som det nu visar sig göra… jag kan inte förstå eller se hur jag ska klara mig utan honom sedan.. han har ju alltid funnits där även om vi inte träffats eller pratat med varandra hela tiden.

Jag är säker på att jag kommer att omvärdera mitt liv efter detta. Jag har redan börjat att göra det. Det jag vill nu är att ge honom det bästa jag kan av min kärlek till honom, han är värd det bästa och det har han alltid varit! Jag hoppas med att han vet det och kan ta emot det av mig när jag kommer upp och att jag kan ge det i vilken form det än må hända vara. Fast allt är fortfarande för overkligt och jag kan inte låta bli att fortfarande hoppas, det känns som att jag ska snart ska vakna upp ur min dröm, denna mardröm som aldrig verkar ta slut!

Kan knappt jobba heller, är otroligt ofokuserad. Det var så läskigt i dag, jag letade efter en pärm som skulle vara i bokhyllan, jag har fyra stycken svarta pärmar bredvid varandra, jag tittade på dem i hyllan säkert fem till sex gånger under några timmar. Och jag tänkte att -nej fasen också, nu kan ju inte göra min moms som jag hade tänkt i dag!!!! Suck! Helt plötsligt på eftermiddagen så tittar jag i hyllan och vad står där?? Jo min pärm!!! Det har stått där hela tiden…! Men jag ser inget och fattar inget och hör inget! Jag är som i en annan värld, inte här!

 

 

Senare på eftermiddagen satt jag och tittade ut genom fönstret och kände att detta går inte… min tårar började åter igen att rinna nedför mina kinder, till slut övergår de i ett hulkande av gråt och jag börjar känna mig arg!!! Jag vill bara skrika rakt ut att detta är FEL!!!! Det är inte sant!!! Det är fel fel fel!!!

Samma var det när jag skulle åka till min Mindfullness kurs. Jag vet ju precis vart jag ska, hittar som handen i handsken i Nacka och har ju varit där för en vecka sedan. Men helt plötsligt så får jag som en Blackout! Jag kan inte se någonting framför mig, ingen vägkarta i mitt huvud, inget hus, ingen adress, inget!!! Vart ska jag svänga..??? Fick sakta ner farten för att se om hjärnan skulle komma åter igen… och det gjorde den efter en stund, tack och lov!

Mina Mindfullnessövningar gjorde gott, det var skönt att få koppla bort allting för en stund och bara försöka vara i nuet. Ohc jag lyckade faktiskt!

 

När jag sedan kom hem så gick det för en gångs skull bra med Lillprinsen och få honom i säng! Gjorde mig en vegosallad som blev jättegod och la mig sedan i badet och tog med datorn och tittade på en Youtube film som en av mina gamla goda vänner hade mailat mig. Det handlar om en man som varit i koma i sju dygn och som omöjligen skulle komma åter till livet. Han berättar att han har varit på andra sidan och kan beskriva otroliga saker fast hans hjärna har varit ”död” under denna tid…

 

 

Försöka ta mig ut…

 

 

 

I dag ska vi försöka att ta oss ut och åka pulka i Humlegården med våra bästa vänner, en mamma för mig och en killkompis för Lillprinsen :-)

Ska göra så gott jag kan även om min hjärna är hos min vän…

 

                                                                                                              

TRO HOPP & KÄRLEK… har jag fyllt mitt inre med …

Vi fick dagen att gå ändå. Hamnade till sist i Humleparken för att åka pulka, eller rättare sagt barnen åkte pulka och jag tog en promenad i parken medan min väninna gick och köpte kaffe. Eftersom jag hade gjort pick-nick så vart det efter ett tag dags för fikat men då tyckte Lillprinsen så synd om hunden som frös, så vi tog och åkte hem till våra vänner och fick ta vårt fika hemma istället. Det blev en trevlig eftermiddag med prat och mys i soffan, Scooby Doo film, mat och Melodifestivalen :-)

Men kan inte låta bli att tänka på min kära vän och emellanåt brista ut i gråt för hur orättvist livet är…. även om jag så klart fortfarande tror… och hoppas…

För övrigt är det jobbigt med Lillprinsen som hela tiden säger -Nej till allting och att det hela tiden ska argumenteras om allt… men med distans till allt annat så är det ingenting… men det som ät tråkigt är att det är så sorgligt när jag känner mig så hjälplös för att jag inte kan hjälpa honom, att inte veta hur jag ska göra föra att han ska må bäst… att han ska slippa vara så negativ och arg/sur ofta och få sina små utbrott och säga elaka saker till mig. Jag kan ta det även om det är ledsamt, men min sorg blir över honom som inte kan styra sig själv. Jag vet ju själv hur det är eftersom jag med haft samma problem innan jag fått rätt mediciner m.m.

 

Slutet blev i alla fall att han inte fick ”kill” vid läggdags för att han sagt så många dumma saker om/till mig och argumenterat om mycket, så jag ville försöka få honom att se sina konsekvenser. Men det värsta med det är ju att jag får sådan ångest och dåligt samvete!.. men i dag stod jag på mig. Och vi pratade om att man kan inte bara ta hela tiden man måste ge med, och att man behöver tänka på hur man låter och vad man säger till andra… så vi får väl se om det blir något ”kill” i morgon kväll…

Avslutade med ett glas av mitt favoritvin i soffan, 7 deadlie Zins :-)

Allt annat blir patetsikt

Har jag något att säga över huvudtaget i dag…!?! vad jag har gjort spelar någon roll längre.

Jag bara önskar att jag hade gjort den där resan till min bästa vän, det som vi pratat om så länge, att vi skulle åka skidor och att jag skulle hjälpa honom att renovera hans lägenhet (som han hållit på med i flera år faktiskt :-) Jag tänkte att jag ville hjälpa till, hjälpa honom som han har hjälpt mig så många gånger innan. Han fanns alltid där, så länge han bodde i Stockholm så träffades vi ofta. Vi jobbad ihop tätt, tätt!

 

Vi hade en speciell relation, en sådan som inte växer på träd! En unik sådan. Som han sa i dag när vi pratade i telefon, det var magiskt ibland. Det finns så många olika ögonblick som man bara kommer på i sådana här tillfällen som detta. Så klart så har man många stunder då man kommer på sig själv med att tänka på olika fantastiska stunder som vi haft.

Tänk bara:

* alla TUSENTALS bilder som han har fotat på mig
* alla mönster som han har ritat till mina plagg
* alla timmar som vi har varit tillsammans och jobbat
* alla nätter som vi har suttit uppe
* den gången som vi åkte och köpte Julgran som han sedan sågade till inne i lägenheten
* När vi gick på hustaken i Gamla Stan
* När vi skrattade så vi höll på att svimma
* När jag var den enda som fick köra hans Porsche!


* När vi mms:ade bilder till varandra på coola bilar!
* När vi fotade på Ingarö vid klipporna
* När vi slappade i soffan
* När han var med och rev ut hela köket i min stuga
* När han fotade mig när jag gjorde en snöängel i Maj månad!
* När jag alltid ringde honom då jag satt i bilen på väg till landet
* de gånger som vi båda kände oss ensamma och kunde skämta om vem som det var mest synd om
* När jag alltid tjatade på att han skulle flytta till Stockholm

 

När jag ser på alla bilder som vi fotat så ser jag en glad kvinna med glimten i ögat, det var det han var bäst på, att locka fram min bästa glada sida, han fick mig att skratta, igen och igen, tack min bästa vän.

 

 

Det är många gånger som jag har tittat på bilder och sett mig i spegeln efter det och verkligen saknat den där glimten… den tiden som var just då i mitt liv, var en bland de gladaste tiderna jag haft på länge länge…

 

När man vet att det är ens bästa vän, det är när man kanske inte ses så ofta längre, men när man väl träffas eller pratar i telefon så är det som i går, man känner sig hemma, det är som man tar vid där man slutade, när man bara har goda minnen ihop, när man kommer att känna en sådan enorm saknad att man inte vet hur det ska gå till att fortsätta utan, när man inte kan förstå hur livet kan vara så orättvist, när man ångrar att man inte gjorde ”det där”, när man vill stanna klockan…

 

Vad gör man när en av ens bästa vänner ringer och berättar att han har cancer i levern och en tumör bakom ögat, att läkaren har sagt att han kommer att leva mellan 3-4 veckor till…. att han för bara 2 veckor sedan var på väg på en lång resa och nu är det bara 3-4 veckor kvar till slutet på hans resa…!

Då ifrågasätter man Gud, finns han? Men jag ger inte upp hoppet, det är det sista som sviker en!

Jag tror på mirakel och underverk! Det har hänt förr och kommer att hända igen… vad ska man säga… hur säger man till svar…. jag är chockad och fruktansvärt ledsen, jag har otroligt ont i min själ, mitt hjärta, mitt bröst, ångest, kan inte andas… jag vill bara ligga där och mysa i soffan och blunda tillsammans och låtsas som ingenting har hänt…..

Innerst inne så känner jag att det kommer att bli bra… ett underverk är på väg…

 

2 helt lediga dagar

 

Nu har jag varit ledig i två dagar. Så skönt men även så jobbigt, för jag får ångest! Det är som att jag inte kan göra alla saker jag vill om jag inte har ett schema, som att gå till jobbet först och sedan komma hem och ”beta” av sin lista. Nu får jag ångest och känner mig lite låg… vill ibland bara lägga mig och sova..

I går, måndag, så röjde jag i källarförrådet för jag skulle ta upp ett ouppackat skåp som jag köpt på IKEA för flera år sedan. Ett vitrinskåp med tre glasdörrar som jag ska sätta ovanför matbordet i vardagsrummet. För nu när det ändå inte blir någon bostadsrätt så kan jag ju lika gärna satsa på att fixa i ordning så mycket som möjligt.

 

När jag väl stod där så insåg jag hur mycket jag saker egentligen har där som jag lika gärna skulle kunna slänga! Men det får bli en annan dag… bar upp skåpet och sedan har det blivit stående mot väggen sedan dess… planen var sedan att åka till Farsta och gå på Bibblan och ta en fika och kanske se över de nya böckerna som jag hade tänka låna.

 

Men jag blev sittandes med ångest framför datorn i soffan…! Det gick inte att flytta mig därifrån, varför varför varför ska man ha denna ångest som gör en oförmögen att göra det man har planerat???

 

 

 

 

Till slut när tiden var så knapp att jag knappt skulle hinna åka iväg, så gick det! Fick så klart stressa in på Bibblan, hann bara lämna tillbaka böckerna innan det var dags att åka igen.

 

Hem och ut med hunden och sedan iväg till Mindfullness kurs som min väninna ska ha. (Jag får gå som provelev åt henne för hon har precis startat ett eget företag och ska sedan ha dessa kurser.) Det var lärorikt och trevligt.

Det som jag tyckte var mest hemskt med kvällen var en övning som gick ut på att man skulle sitta mittemot varandra och den ena skulle prata och berätta medan den andra bara fick lyssna, inte säga någonting alls! Och det ämne som vi skulle berätta om (jag var först) var att säga vad som gjorde mig glad! Ja, det kan ju låta enkelt, men det var det verkligen inte!!! Jag kom knappt på någonting alls… det kändes otroligt sorgligt… vad är det för liv jag lever??? Jag känner mig så vilsen….

Men det jag upptäckte var att det först var svårt att bara sitta och lyssna, både för att det kändes elakt att inte få ge inputs och svara och säga något tillbaka, ungefär som att man är helt ointresserad… fast man inte var det så klart. Och sedan för att man upptäckte att det kom fram nya saker som hon berättade som jag kanske inte hade hört annars för att jag hade avbrutit m.m. Ganska intressant faktiskt!
Och så var det svårt att bara få berätta med när någon lyssnade hela tiden, det är man inte heller van vid…

Men vad är det som gör mig glad då????