En annan dag…

Till skolan och lämnade Lillprinsen, sen till Prinsessan och hämtade mitt bankomatkort som jag inte fick tillbaka när hon handlade i går… det var ju inte någons fel egentligen, men jobbigt att åka och hämta bara… men vi fick en trevlig pratstund om livet…

Försökte jobba så gott jag kunde, som vanligt sedan min vän är sjuk i cancer, så har jag svårt att fokusera, så det blir som det blir.. känner med att ju mer jag jobbar med mina siffror och papper ju mer borde jag lägga tid på att jobba med människor istället! Att få vara tillsammans med någon partner eller arbetsgrupp, att vara delaktig i något.

Som när jag och min vän jobbade ihop med skapande, så hade man mer ett värde, någon var genuint intresserad av mitt arbete och jag var beroende av honom på ett positivt sätt. Det var den mest givande arbetstiden i mitt liv faktiskt.

 

Så nu ska jag försöka att ändra fokus på mitt liv. Måste hitta en balans. Jag tror någonstans att min vän hade nog sin balans, han gjorde verkligen det han gillade mest; att åka skidor, äga en Porsche, ägna sig åt ett tillfredsställande (någotsånär i alla fall) arbete m.m. Men sen hade han med, precis som alla andra vissa bitar som inte var på plats…

 

 

Sen finns det ytliga problem som man kan tycka är löjliga och onödiga. Men det som irriterar mig mest, det är när människor lägger över problemet på mig, att det blir jag som är boven i dramat, att det är jag som förstorar allt, att det är jag som är den ”perfekta”, att det är jag som inte är ödmjuk, att det är jag som är elak… men det som är viktigt, det är att ord och handling måste gå ihop!

 

Man kan ju inte säga en sak och sedan inte kunna visa det i handling… och vad är handling då.. jo att t.ex. lyssna och förstå vad som är viktigt för den andre personen och därefter se till att det sker med omtanke… och jag kan inte bara finnas där hela tiden som att man är för given… det finns massor av människor där ute som tillåter olika saker och som har olika ”krav”…

Jag har träffat på många olika sorter och det som jag har lärt mig, det är att jag vill gärna umgås med människor som kan ge energi och inte bara ta, som har initiativförmåga, som kommer med förslag och som är handlingsbenägen, som har självinsikt och inte kastar tillbaka allt utan som kan vara konstruktiv…vad detta än kommer ifrån eller vad det ger för resultat är egentligen oväsentligt för det finns mycket viktigare saker just nu… min vän… som inte ens har något val…

 

                                

livet ska inte vara en uppförsbacke hela tiden, är man två t.ex så ska det vara med utför än uppför annars kan man ju lika gärna åka på en raksträcka själv för då vet man ju vad man har att vänta sig i alla fall…

 

Jag är rädd… för jag får inte tag i min vän… är orolig för hur han känner, tänker, mår… kan inte för mitt liv föreställa mig hur det kan vara i hans situation… men hoppas och önskar att han kan ta emot mig så jag kan få hjälpa honom med vad det än är, vad som helst….! Saknar hans röst… känns som jag är besatt av tanken att han ska lämna mig, världen… jag har aldrig upplevt denna känsla förut förutom med min farmor… det var en fruktansvärd upplevelse när hon gick bort och jag fick inte ta avsked av henne och det har jag mått illa av sedan dess och hon gick bort 2008… önskar än i dag att hon ska komma till mig så att jag kan få ta farväl och säga hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig… även om det inte kan ge henne livet tillbaka…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>