Tänker mycket…

När jag satte mig på tåget så kände jag mig som hemma, känslan kom direkt! Det var med stor sorg i mitt hjärta som jag nu satt där fast för fel anledning. Jag var på väg att ta farväl av en av mina bästa vänner, egentligen den enda som jag har delat så mycket olika och viktiga saker med och som alltid funnits där oavsett.

När jag satt där på tåget som susade fram så kom jag på att det var ju det här jag skulle ha gjort… åkt till honom för länge länge sedan. Det hade ju varit en perfekt tillflyktsort för vila, få energi, kunna skratta, åka skidor… ställer mig fortfarande den frågan om och om igen…. varför varför varför åkte jag inte som vi hade pratat om så många gånger..??? Nu är det för sent…! Och det gör så ont i min själ… det sliter och drar… jag kan inte ändra på det… men vad kan jag göra…

Jag funderar mycket över livet, om jag gör det jag vill, om jag ”ser” mina vänner, om jag träffar dem jag vill, vad jag ska lägga min tid på, vad är viktigt??

 

Det första jag gjorde efter jag kom hem från Östersund var att strunta i många av mina ”regler”. Som att Lillprinsen inte får äta ostbollar före maten, ingen slavisk läggtid på helgen, vara mer i nuet, strunta i att det ligger damm i hörnen. Men vad hjälper det egentligen, han kommer inte att komma tillbaka ändå… men jag kanske kan ta vara lite mer på livet, av det som jag har kvar… och det man ju inte veta… hur långt är det?…!

 

 

 

 

Kan få dåligt samvete när jag ibland känner mig glad, bara glad över ingenting egentligen, känns orättvist att jag ska få känna det när min vän inte fick känna det…. när han inte fick leva… tänker mycket på hur det skulle ha varit, de sista veckorna i hans liv, hur mycket kärlek jag skulle hunnit ge till honom… jag fick endast fem timmar, fem timmar… de sista i hans liv… jag hoppas innerligt att han kände att jag var där, att han inte hade en känsla av besvikelse av att jag aldrig kom… vi hade ju en ”plan”…

 

 

 

Jag vet att han hade varit glad över att veta att jag nu till slut har träffat hans bror, fru och barn. Jag är dem evigt tacksam för att de släppte in mig i deras liv i hans sista stund… jag kan med känna en sorg över att jag inte fått lära känna dem innan. Jag vet att om jag bara hade åkt dit så hade jag åkt igen och igen och igen. Ibland är det bara så att det känns direkt att det kommer att fungera, att man känner sig som hemma på en gång… så var det när jag träffade dom… och nu är jag så glad för hans brors fru ringde i dag och ska vara i Stockholm i morgon och då ska jag få tillfälle att träffa henne igen. Det känns skönt att få prata med någon som vet och förstår och känner min vän, någon som jag kan dela min sorg med…

 

 

jag tänker mycket på det som hände, att jag fortfarande inte förstår, att det är på riktigt… tänker mycket på hur jag mår… hur jag lever… är samtidigt rädd för om jag ska få cancer… ska jag kolla mig nu om jag har anlag för det…!?…

Mina väninnor som fått äran att träffa honom och som fått vara modell vid alla fotograferingar som vi gjort, till dessa vänner kommer jag att framkalla kort på dem en och en och posta till var och en, berätta om det tragiska att en sann vän har gått bort… och påminna dem om vilket oerhört professionell fotograf han var samt en sann vän…

 

 

 

Inget känns viktigt eller allt känns viktigt, kan inte bestämma vilket det är… det varierar från dag till dag… ångesten är tillbaka, den är som en gammal bekant som inte ger sig… jag försöker att bli vän med den… att få låta den gro som den vill…

 

 

 

Ha inte oro för något som inte har hänt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>