Archive | mars 2, 2013

Nattbesök igen…

Kan man säga att jag är glad… det är jag i alla fall och det är för att jag fick besök av min vän i natt med! Jag vaknade på natten vid halv två – två tiden  (samma tid som han gick bort) av att fingrar drogs genom mitt hår. Jag var först halvt sovande men vaknade sedan till och då var det mina fingrar som drogs genom mitt hår. Jag är övertygad om att det är han som kommer till mig men att sedan när jag vaknar till så är det mina fingrar som har tagit över.

 

Det har hänt många underliga saker sedan han gick bort, först är de det med fingrarna genom mitt hår, nu två gånger, sedan är det att jag helt plötsligt känner igen en massa artister och popgrupper, att jag vaknar mitt i nätterna ungefär vid den tidpunkten som han dog, att jag har ett mycket bättre luktsinne än jag någonsin har haft! Jag känner på avstånd män som har duschat, har parfym, dofter från kläder m.m. Känns som att mina sinnen är mycket mer öppna än de någonsin har varit förut.

 

 

 

Men sedan är jag mer slut i min kropp med, även om jag inte är trött som för att sova utan mer slut. Som när jag går på promenad t.e.x så är det mycket jobbigare nu än förut, men det kanske hör ihop med allt det andra som händer samt att min sorg fortfarande är stor och att jag inte heller kan förstå det som har hänt…

 

 

 

 

 

 

Att han kommer och drar sina fingrar genom mitt hår kan jag någonstans förstå, att han verkligen vill att jag ska veta att det är han som är där eftersom det var det jag gjorde på honom i flera timmar innan han dog.. men det med musiken kan jag inte riktigt förstå förutom att han själv var ett riktigt ”fan” av musik. Och det med lukter kan ju höra ihop med att jag brukar lukta på hans tröja varje dag… kanske, vem vet vad som är vad och varför… men egentligen spelar inte det någon roll för jag är evigt tacksam för alla de små tecknen som jag redan har fått!…

 

 

 

Gud vad jag saknar honom, bara vetskapen om att jag aldrig mer kommer att få prata med honom, att jag inte hann vara med honom, att jag inte hann åka till honom och göra det som vi så länge hade tänkt, att han inte kommer att få se min stuga när den är färdig byggd, att jag inte får se när han skulle bygga sitt eget hus… att jag inte hann tacka honom tillräckligt för allt han gjorde för mig..

Varför kunde jag inte bara vara i nuet och ta tillvara på det jag hade när det fanns… varför förstod jag inte det då…?

 

 

 

På något sätt blir det som att det är en dubbel sorg nu, det är en snarlik känsla som när min farmor gick bort 2008. Men då hann jag inte upp för att ta farväl av henne alls! Men jag var absolut inte klar med henne heller. Och den gången blev jag med avbruten och vilseledd från att åka upp till henne.. och det var ju lite samma sak nu, fast denna gång visste jag att han skulle gå bort men ingen fattade att det skulle gå så fort!!!

 

 

 

Ångesten envisas med att fortfarande komma och hälsa på… men försöker att mota bort den eller acceptera den så gott det går… men livet känns inte så lätt just nu… det är många olösta frågor…

 

… känner mig även mer rastlös än jag brukar och vill inte gärna vara ensam heller, det är en ovan känsla för jag har verkligen lärt mig att vara själv under de sista åren i mitt liv…