Begravning

Åkte tåget upp till Östersund för att ta avsked av en av mina bästa vänner någonsin. Den enda bästa som verkligen tyckte om mig mest… för honom var jag hans Gudinna, jag var hans stora förälskelse, den enda någonsin… det var det han berättade den dagen han ringde till mig och sa att han skulle dö om 3-4 veckor!… att jag var den enda som han någonsin hade varit förälskad i… och jag vet vad han pratade om för jag var med otroligt förälskad…

Morgonen var kall, hela 26 minus! Det var en klarblå himmel, det var som att han hade beställt vädret, för en sådan dag hade han åkt raka vägen till Åre för att åka skidor, ett av hans största intressen. Vägen till Hammarstrand kändes alldeles för kort fast den var 10 mil. Jag ville sitta där i en evighet och bara få tänka på alla våra minnen och se naturen och den vackra vita snön som gnistrade fara förbi. Men den tog ett slut. Vi var på väg till hans mamma, det hem som han hade växt upp i och även tillbringat enormt mycket tid hos sin mamma och även med att snickra. Det var ett ombonat hem och hans mamma visade sig vara en  fantastisk kvinna. Hon berättade vad överväldigad hon var över att jag hade tillbringat min tid i sällskap med hennes son, hans sista timmar i livet. Sedan så hon -Vi borde ha träffats för 20 år sedan!

 

 

Kyrkan låg jättevackert högt upp så man kunde se ner över hela Hammarstrand. Solen sken från den klarblå himlen och det kändes  som det var vår i luften även om det fortfarande var kallt ute. Jag kände hur det slet i min kropp och att det var overkligt att jag stod här nu… jag skulle ju ha varit här för flera år sedan tillsammans med min vän. Han skulle ha visat mig hela Hammarstrand och vi skulle ha gått in i kyrkan (som jag alltid gör vart jag än är, tittar på kyrkor). Men nu låg han i en kista… ett sista farväl… jag skulle inte få höra honom skratta och inte heller kunna krama om honom och säga att allt är en dröm som vi snart kommer att vakna upp ur!

 

 

 

 

Begravningen var fantastisk, prästen var en kvinna. Hon pratade länge om min väns liv, allt han hade gjort och vad extremt mångsidig och duktig han var på allt han hade gjort! Hon sa mitt namn två gånger, berättade om våra upplevelser tillsammans… bara mitt namn… ingen annans… alla andra var anonyma… det var hårt att höra med ändå skönt att få känna att vi hade den unika relationen som verkligen vart värt att nämnas vid namn.

 

 

Vi hade haft en otroligt stor betydelse för varandra i livet… först i arbetet och sedan en smygande hemlig förälskelse som var omöjlig redan från början… men prästens ord avslöjade inte vår hemliga relation, de var bara hans mamma och brors familj som fått reda på vår oerhört stora betydelse för varandra. Jag grät oerhört mycket , var jätte ledsen, sorgsen, det slet och rev i mitt inre. Hur kan man ta tillbaka och ändra något som man inte gjort…? Och hur lever man vidare… vad är meningen med allt och vad ska jag göra med det?

 

 

 

Nu skulle jag ju aldrig mer kunna få prata med honom och inte heller få känna hans speciella lukt som han alltid bar på. Den lukt som jag ansåg vara speciell för honom men som min dotter tyckte var konstig… det är så det kan vara, att man har olika uppfattning om samma saker. Och det hade min vän och jag med så klart, var oense om olika saker, men vi kom alltid till ett gemensamt beslut. Han brukade alltid berömma mig för hur snabb jag var att lära mig nya saker och att jag var ovanlig som chef, för jag sa alltid vad jag tyckte, att jag var uppriktig och att det var lättare att jobba ihop då för att kunna presentera det bästa resultatet. Men det var bara den offentliga sidan av vår relation…

 

 

Helt plötsligt när Coldplay sång ”I fix you” spelades så förvandlades min gråt till ett inre lugn, det var en märklig känsla men kändes samtidigt så bekant och trygg att jag bara kände mig lugn och säker. Då förstod jag… han hade kommit för att ge mig tröst och den kärlek och vänskap som jag saknade av honom… det kändes som att han intog mig kropp och samtidigt kramade om mig bakifrån och helt plötsligt tog jag tag i mitt hår och luktade… och märkligt nog var det som att jag precis hade tvättat det för doften var stark och doftade gott, jag kunde inte låta bli att le för nu visste jag att det var han som var där för att lukta på mitt hår, för det var det han alltid gjorde varje morgon när han kom förbi mitt rum. Han ställde sig bakom mig och satte sin näsa i mitt hår och drog ett djupt andetag och höll andan och njöt av den goda lukten innan han pustade ut all sin luft ur sina lungor…

 

Det var över, jag tog ett sista farväl av kistan som stod där alldeles ensam, precis så som han hade känt sig även i livet, han sa alltid att han inte hade några kompisar! Vi brukade ringa varandra och tävla om vem som det var mest synd om. Jag som var ensam bland mina vänner eller han som (påstod sig) vara ensam ensam. Han brukade ringa ibland på lunchen då han var hemma för att laga mat. Jag brukade fråga om han inte kunde få sällskap på lunchen med nån av sina arbetskamrater… men han påstod sig att de inte hade den kontakten…

…ibland brukade jag tänka och undra vilket som var värst egentligen, att ha vänner men ändå känna sig ensam.? Ja, nu undrar ni säkert vad jag menar med det?

 

Jo, när alla andra har sin kärlek att krama om, en som alltid finns där oavsett i vått och torrt men som finns till för dig vid enstaka tillfällen när deras anda faller på. Eller att vara ensam ensam utan några vänner alls, att bara ha arbetsrelationer… jag kom aldrig fram till vilket som var varken värst eller bäst…

Jag tog ett sista foto, av kistan som stod där ensam kvar… men på något sätt så kändes det inte som att han kände sig ensam längre, utan nu var det jag som hade ”vunnit”, det var jag som var ensam, ensam kvar… han fick nu äntligen känna sig delaktig i något mycket större och viktigare än allt annat han förut varit med om, jag tror att han äntligen fått sin fullständiga lycka… och hur i hela friden ska jag annars kunna gå vidare om jag inte skulle tro på det, svara mig det?!?!

 

Stunden efter begravningen, stunden då vi alla skulle få ett ansikte på varandra.. jag hade funderat över om hur många det skulle komma, jag menar, han sa ju alltid att han inte hade några kompisar! Från början undrade jag hur han tänkte… för rummet var fullt av människor, många långa relationer med vänner som hade långa historier att berätta om min vän. Jag slutade aldrig att förundras över de berättelser jag fick höra, vilken fantastisk människa han var! Han var ju en tusenkonstnär i ALLT han hade företagit sig.

 

Han var expert på:

* skidor, hade elva par skidor
* cykla, hade säkert fyra proffscyklar
* fota, hade en extrem utrustning
* snickra, hade gjort fantastiska möbler, detaljer, skapat nya genomtänkta saker för det som inte fanns redan!
* ett otroligt engagemang i allt hade gjorde
* hjälpte alla med allt (andra gick före han själv) det sa han till och med till mig den dagen han ringde
* tennis
* golf, men nöjde sig med att lära sig allt och bli expert på att slå och bara veta ”att” han kunde
* musik, hade en anläggning för mellan en halv till en miljon kronor!
* Porsche, kunde allt och visste allt om alla modeller
* data, teknik, Apple… hade svar på allt och visste han inte så tog han reda på det!

 

Jag var imponerad och blev både glad och samtidigt ännu mer ledsen över att jag missat allt detta med hans liv, eller det hade jag inte egentligen. Han hade ju berättat men inte att det var så oerhört stort och hur mycket han kunde. Men jag tror inte att han såg det på det viset heller. För honom var ju det hans vardag, det var de andra ”dödliga” som levde ett ”normalt” liv som inte förstod sig på allt det där. Eller kanske hade en annan uppfattning. För det som de inte förstod var att han ändå känt sig ensam… och jag vet vad han menade… han hade inte sin kärlek.. sin trygghet hos någon… som alltid fanns där för honom… men samtidigt så ville han heller aldrig vara till besvär för någon, han ville aldrig höra av sig om det var något dåligt, han ville alltid bara vara glad och ha bra saker att berätta…

Alla vi var i princip hemliga för varandra. Det var först nu vi förstod vidden av hans liv och det enorma han gav till andra. Han sa till och med det till mig den dagen han ringde och sa att han skulle dö om 3-4 veckor. Att han nog hade gett aningen för mycket till andra, att han skulle ha tänkt mer på sig själv…

 

Alla som nu stod där och pratade om honom hade varit hos honom på sjukhuset efter de fått reda på att han skulle gå bort. Han hade noggrant gått igenom de minnen som hade betytt mest för honom under den tid de hade haft tillsammans. Det var fantastiskt att få ta del av deras historier. Jag var även tacksam och glad över att det kom fram en del vänner till mig som berättade att de faktiskt visste vem jag var och vilken betydelse jag hade haft i hans liv. Jag kände igen känslan, det var samma när min älskade farmor gick bort för fem år sedan, hennes nära och kära vänner kom fram till mig och berättade hur mycket hon hade pratat om mig och vilket oerhörd betydelse jag hade i hennes liv.

 

 

Den resterande tiden av fredagen som var kvar tillbringade jag tillsammans med hans mamma, bror och brorsdotter. Det var fina timmar som jag fick ha turen att dela med dem. Jag kunde känna hur han hade levt, vilken oerhörd kärlek det fanns i huset mellan dessa människor, mycket humor och glädje med. Hans mamma visade sig vara en fantastisk kvinna. Jag kände mycket likhet med henne från min farmor. Det var med stor glädje som jag var där.  Jag hade ofta saknat mitt farmors hem och den tiden som vi tillbringade tillsammans och nu kunde jag återfå känslan av gemenskap av de olika generationerna som jag inte hade längre. Mina egna föräldrar hade ju med tagit avstånd från mig samma år som min farmor dog.

 

 

 

Jag tog en lång promenad i det stilla lugna sköna området. På något underligt vis så kände jag mig som ”hemma”, det var som att vara i Orsa på något vis. Jag passar inte i en storstad som Stockholm. Jag här hemma i naturen, nära skog, ängar och där människor känner varandra och ger sig tid för varandra, där man kan känna igen sina vänner på affären när man handlar. Solen sken från den blå himlen och det gnistade på den vita snön. Det var så vackert! Här kunde jag verkligen öva Mindfullness till 100%. Och det var skönt att få sortera bland tankarna och alla intryck men det stora sorgen kunde inte släppa att jag inte hade åkt hit tidigare och fått erfara allt det här ihop med min vän, istället för nu, utan honom!

 

 

 

 

Hans mamma var fantastisk och gav öppen sin kärlek till mig, jag hjälpte henne i säng och hon ville att jag skulle stoppa om henne med täcket. Vilken känsla det var att få den äran. Hon tog upp sin dagbok och berättade hur överväldigad hon var över mina fina blogg och allt fint jag skrivit om hennes son. Och att jag gärna fick läsa hennes dagbok om jag ville…

 

 

 

 

Vaknade på natten av han kom till mig igen, vaknade av att mina fingrar gick genom mitt hår, han hade intagit min kropp igen och drog med fingrarna genom mitt hår, precis som jag hade gjort med hans hår innan han lämnade oss… så nu visste jag säkert att han fått se att jag äntligen hade fått träffa hans mamma, bror och alla andra betydelsefulla personer i hans liv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>