Archive | maj 2013

Gummisnodd!?

 

Bildresultat för gummisnoddVarför kan jag inte få den respekt som jag förtjänar? Hur kommer det sig att jag som oftast känner mig trampad på, överkörd. Det känns som att min son, dotter, arbetskompis och den man som jag tror mig vilja dela resten av mitt liv med… att de alla töjer på mitt gummiband!
Men nu så börjar det kännas som att det börjar att brista! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg! Det är tråkigt att känna sig så. Att inte kunna lägga all energi på att vara glad och tacksam utan att istället lägga mycket energi på att känna mig ledsen och utnyttjad.

Men jag vet ju med så klart att problemet ligger även hos mig eftersom det är jag som måste sätta ”ner foten”!

Men det har aldrig varit min grej att bli arg! I alla fall inte de senaste 10-12 åren… inte sedan jag har börjat gå i min terapi, och det var ju typ 13-14 ÅR sedan!!!! Sjukt vad tiden går fort!

Så allt är väl inte bra då med att inte bli arg verkar det som eftersom folk utnyttjar och töjer på mitt gummiband!!!

Så nu ska jag försöka med att ha ”familjeråd” en dag, en dag då det inte är några konflikter, en dag då man kan gå igenom allt vad som behöver göras i ett hem, vad man kan förväntas av ett barn, en vuxen, en tonåring… alla har ju sitt ansvar! Alla behöver lägga in sitt ansvar i ett boende, i att leva och för att alla ska få vara glada och ha energi över till annat än bråk!

Samtidigt som jag blir riktigt förbannad, så tänker jag även mycket på min vän som dog, att jag inte orkar och vill lägga en massa energi över huvudtaget på att ens orka be mina medmänniskor om att de ska förstå och vilja själva, utan helt enkelt bara sluta göra allt och strunta i vad som händer… undrar om jag är mesig? för snäll? för mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd! Och om jag ska beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som ska hända, så då tar jag hellre kontroll! För alla erfarenheter jag har av de situationer som jag inte har lagt mig, så har det alltid glömts bort något som vi skulle haft med, eller vart vi skulle varit m.m. Så det är lika bra att jag gör det, så blir det gjort! Sedan så vet jag vad jag vill, jag har bott själv i över 4 år, vilket gör att man måste planera allt själv med!

Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket så man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är ok…

 

Hatar att vara hemma!

 

Varför hatar jag så mycket att vara hemma i Stockholm när det blir vår och sommar!?

Varför vill jag bara till mitt landställe hela tiden???

Varför tycker jag att det inte finns något här hemma i ”stan” som får mig att känna mig ”hemma”??

 


Det kan gå rätt så bra på vintern, men absolut INTE på vår, sommar och höst!
Då VILL jag bara dit HELA tiden!

 

 

Men en sida av mig är rädd, rädd för att vara hemma, att känna mig ensam men ändå inte ensam… jag tror att det härstammar ifrån att på mitt landställe har jag alltid känt mig trygg och älskad, det har ALLTID varit MIN TRYGGA PLATS!

 

 

 

 

Bildresultat för älskad

 

Där har  jag fått vara den jag är oavsett vad jag har presterat eller inte, alltid blivit älskad för den jag är av min farmor… och säkert av farfar med… men min farmor hon har alltid varit mitt ALLT! Och nu är hon borta sedan flera år.. finns inte EN ENDA DAG som jag inte tänker på henne… och nu när min bästa vän med gått bort, så är det ytterligare en saknad av någon person som kände mig och som älskade mig för den jag är/var oavsett…

 

 

 

 

Jag får också alltid ångest första dagen /dagarna som min son går till sina ”pappaveckor” igen! Jag känner mig tom, blir tid över för att göra ingenting! Jag vill ha ordnat kaos hela tiden, jag vill känna att jag ”lever”! Jag klarar inte av att det inte finns någonting alls…. förut för flera år sedan i min terapi så fick jag öva på att göra ingenting, så fick jag skriva in i min kalender att jag skulle ha en ”obokad helg”. Att jag inte fick bestämma något innan den dagen kom. Det gick ganska bra faktiskt. Men nu så känns det som att jag kommit in i något ekorrhjul igen! Stressig, glömmer saker, gör fel saker, ligger efter…

 

 

 

 

Men så fort jag har vänt min ”ångvält” så går det rätt bra i alla fall. Så nu har jag vänt den från att åka mot landet till att vara i stan. Ska försöka att ta hand om mig själv och ta det lugnt och jobba igen lite saker som ligger efter.
Det är tur att jag har en sådan förstående man som kan lyssna, trösta och förstå sig på mig…

 

 

 

Jag gråter och undrar varför livet ska vara så svårt? Varför kan det inte få vara lite enklare? Ibland tänker jag att jag gärna skulle byta mitt liv till någon som inte hade ADHD och bipolär, att jag bara fick vara ”vanlig”… men mitt liv har gått in i en ny fas. Jag är älskad på riktigt, av en fantastisk man (men som ibland retar gallfeber på mig LOL) men han är helt klart den första man som kan lära och ge mig något som får mig att vilja förändra mig. Men det är samtidigt svårt för mig att vara tillsammans med någon hela tiden, jag är van att vara själv, bestämma själv, bo själv… jag hade bestämt mig för att leva mitt eget liv, skapa mitt eget liv, bygga ut min stuga, förverkliga min dröm men själv. Om jag ville ha någon att dela mitt liv med så ville jag ha ALLT! En själsfrände. Nu tror jag att jag har hittat den, det är kanske ännu bättre, min saknade pusselbit!

Bildresultat för fel pusselbit

 

Nu vill jag dela mitt liv med den man jag älskar… i glädje och i sorg… jag vill att den här relationen ska vara annorlunda, hel och ren… vacker… ömsint… jag vill lära känna honom ändå in i själen, jag vill att han ska se in i mina ögon och kunna se min själ och känna att han att han finns där, att han har tagit platsen i mitt hjärta… jag vill ge honom allt som får honom att må bäst!

 

Motorcykel!

Jaha, så blev man med motorcykel då!

 

Helt plötsligt så fick jag en Suzuki GSX 750 att köra med hela sommaren! Det är min bästa väns bror som har köpt en gammal ”kör-skole-cykel” som han ska ”pimpa” upp och sälja i höst men som jag fram tills dess får låna och övningsköra med min kompis med! Nu menar jag att jag ska hjälpa henne med att övningsköra, så hon äntligen ska få sitt MC kort (för jag har ju redan mitt sedan jag var 17 år!)
Så KUL!

 

 

För övrigt rullar livet på som vanligt, ena dagen mår man bäst och är glad och lycklig och vill bo på landet resten av livet och knappt jobba och bara vara i fred och andra dagen vill jag ha ett bra och stimulerande jobb och ha pengar över och kunna köpa kläder och resa… och vara sambo och lycklig… men jag är ju bipolär… vilket innebär att det är ett ständiga pågående ändrade känslor den ena dagen till den andra…!

 

 

 

Det var som jag sa till min lillebror i dag när vi pratade om mediciner, att jag försöker alltid vid något byte att hålla ut i sex månader… för vem säger om det är bra det man tar och får, det man blir och är… vad har man för referenser? HUR var jag innan jag över huvud taget åt mina mediciner och visste att jag ens hade ADHD och bipolär???

VEM är normal?

VAD är normal???

 

Det är helt sjukt att man ska fylla 50 år nästa vinter! Jag är inte alls klar med allt jag vill göra… men samtidigt ibland så vill jag inte ens upplev mer saker heller, är så rädd för att få fortsätta att vara olycklig och få otur i allt jämt! Och vad är man nöjd med, vad vill man prestera och få gjort i livet… vad är viktigt? Oftast så slutar det med två olika alternativ:

 

 

 

1. Bygga klart min äskade sommarstuga och bara bo där och leva som en eremit och få ha lugn och ro, inte så mycket saker och människor som kan komma in och störa i mitt liv

 

2. Bygga klart min älskade sommarstuga, skapa ett nytt företag och jobba och få ihop något meningsfullt samt en bra ekonomi för att kunna resa, köpa den mat man önskar, kläder och min efterlängtade bil

 

…men någonstans på vägen till den ålder som jag kommit till och mina insikter med ADHD:n m.m. så är jag mest intresserad av att bara få ”vara”… min stuga blir alltid nummer ETT… sedan har jag på sista tiden lärt mig att kärleken kanske finns ändå även för mig… att kunna ta emot och att kunna vara osams och ändå kunna älska och bli älskad…