Archive | maj 8, 2013

Hatar att vara hemma!

 

Varför hatar jag så mycket att vara hemma i Stockholm när det blir vår och sommar!?

Varför vill jag bara till mitt landställe hela tiden???

Varför tycker jag att det inte finns något här hemma i ”stan” som får mig att känna mig ”hemma”??

 


Det kan gå rätt så bra på vintern, men absolut INTE på vår, sommar och höst!
Då VILL jag bara dit HELA tiden!

 

 

Men en sida av mig är rädd, rädd för att vara hemma, att känna mig ensam men ändå inte ensam… jag tror att det härstammar ifrån att på mitt landställe har jag alltid känt mig trygg och älskad, det har ALLTID varit MIN TRYGGA PLATS!

 

 

 

 

Bildresultat för älskad

 

Där har  jag fått vara den jag är oavsett vad jag har presterat eller inte, alltid blivit älskad för den jag är av min farmor… och säkert av farfar med… men min farmor hon har alltid varit mitt ALLT! Och nu är hon borta sedan flera år.. finns inte EN ENDA DAG som jag inte tänker på henne… och nu när min bästa vän med gått bort, så är det ytterligare en saknad av någon person som kände mig och som älskade mig för den jag är/var oavsett…

 

 

 

 

Jag får också alltid ångest första dagen /dagarna som min son går till sina ”pappaveckor” igen! Jag känner mig tom, blir tid över för att göra ingenting! Jag vill ha ordnat kaos hela tiden, jag vill känna att jag ”lever”! Jag klarar inte av att det inte finns någonting alls…. förut för flera år sedan i min terapi så fick jag öva på att göra ingenting, så fick jag skriva in i min kalender att jag skulle ha en ”obokad helg”. Att jag inte fick bestämma något innan den dagen kom. Det gick ganska bra faktiskt. Men nu så känns det som att jag kommit in i något ekorrhjul igen! Stressig, glömmer saker, gör fel saker, ligger efter…

 

 

 

 

Men så fort jag har vänt min ”ångvält” så går det rätt bra i alla fall. Så nu har jag vänt den från att åka mot landet till att vara i stan. Ska försöka att ta hand om mig själv och ta det lugnt och jobba igen lite saker som ligger efter.
Det är tur att jag har en sådan förstående man som kan lyssna, trösta och förstå sig på mig…

 

 

 

Jag gråter och undrar varför livet ska vara så svårt? Varför kan det inte få vara lite enklare? Ibland tänker jag att jag gärna skulle byta mitt liv till någon som inte hade ADHD och bipolär, att jag bara fick vara ”vanlig”… men mitt liv har gått in i en ny fas. Jag är älskad på riktigt, av en fantastisk man (men som ibland retar gallfeber på mig LOL) men han är helt klart den första man som kan lära och ge mig något som får mig att vilja förändra mig. Men det är samtidigt svårt för mig att vara tillsammans med någon hela tiden, jag är van att vara själv, bestämma själv, bo själv… jag hade bestämt mig för att leva mitt eget liv, skapa mitt eget liv, bygga ut min stuga, förverkliga min dröm men själv. Om jag ville ha någon att dela mitt liv med så ville jag ha ALLT! En själsfrände. Nu tror jag att jag har hittat den, det är kanske ännu bättre, min saknade pusselbit!

Bildresultat för fel pusselbit

 

Nu vill jag dela mitt liv med den man jag älskar… i glädje och i sorg… jag vill att den här relationen ska vara annorlunda, hel och ren… vacker… ömsint… jag vill lära känna honom ändå in i själen, jag vill att han ska se in i mina ögon och kunna se min själ och känna att han att han finns där, att han har tagit platsen i mitt hjärta… jag vill ge honom allt som får honom att må bäst!