Innerliga tankar

På den här sidan kommer jag att skriva ner mina aktuella innersta tankar som är verkligt känslomässiga för stunden… mina senaste tankar kommer alltid att vara överst på denna sidan…

 

5 Februari 2013:

Vad är det för fel på mig som inte bara kan ta emot kärlek? Är jag så himla rädd för att bli övergiven och lämnad? Vad det än är som gör att jag är som jag är, och vilka problem jag än har så har de bleknat i dag. För i dag fick jag reda på att min bästa, mest trogna, snälla, oegoistiska, glada vän har fått cancer i levern!!! Vad är det för rättvisa med livet?! Så här får han mig att känna…

* Du får mig alltid på bra humör
* Du lyssnar alltid på vad jag säger
* Du är alltid glad
* Du skrattar alltid åt det jag säger
* Du får mig att känna mig humoristisk
* Du får mig att känna mig vacker
* Du säger alltid att jag inte får operera mig, att jag är vacker som jag är!
* Du ställer alltid upp
* Du har alltid tid för mig
* Du får mig alltid att skratta
* Du älskar mig för den jag är
* Du kallade mig för ”Gudinna”…


Nu är jag ledsen och orolig över hur det ska gå med dig… vad det ska bli av… jag tänker på dig hela tiden… vill åka till dig NU… helt plötsligt så är jag rädd för tiden… för det jag inte har gjort än… vi har ju pratat om så länge att jag ska hälsa på dig och du ska komma hit igen… jag har sagt många gånger och menat det: Flytta hit nu! Den tiden som vi brukade fota och som vi jobbade på samma ställe var en bland de bästa tider jag haft, tror inte att jag någonsin har skrattat så mycket på så kort tid som då! Bli frisk nu så vi kan få skratta igen…


3 Februari 2013:

Bildresultat för harmoni

Tänk vad mycket som kan hända på så kort tid…

Jag är en skadad själ som bara vill väl…
Men vad jag än gör så blir det fel…
Jag vill sluta att ”hatta” och bara få skratta…
kanske bara några kliv… till ett nytt liv…

 

10 Januari 2013:

Förut kunde jag inte älska… nu är jag kär
förut var jag ledsen… nu är jag glad
förut var jag ensam… nu har jag sällskap
förut fanns inget hopp… nu finns en framtid
förut var jag rastlös… nu är jag trygg
förut fanns ingen… nu finns du
Förut var mitt hjärta stängt… nu har du min nyckel

Du får mig att känna mig älskvärd
Du gör mitt liv värt att leva
Du får min kropp att skälva
Du får min själ att brinna

 

25 December 2012: I dag var en bra dag, ingen ångest, kände mig lugn och sansad och gjorde en plan som jag höll. Lillprinsen var ledsen två gånger, vilket var jobbigt och ledsamt.

 

Men jag lyckades rädda upp båda situationerna. Men han var även arg direkt på morgonen med gick över lika snabbt som det kom… vet inte riktigt vad det är på gång, om det är att hans mediciner inte räcker till längre. Har en bokad tid i slutet på Januari till hans läkare så då ska vi diskutera det. Det känns skönt.

 

 

 

 

Bildresultat för bipolär

22 December 2012:   Jag är en katastrof!

Jag MÅSTE ha en kraftig sväng av bipolär… men det å andra sidan blir det ju aldrig långtråkigt för en ev. partner! Skämt o sido så är det inte lätt när man ena dagen mår toppen, är glad och full av liv och inspiration och nästa dag är arg och irriterad för att slutligen ha ångest och vara deppig!…?

Eller är jag klimakteriekärring…? Det enda jag vet är att jag verkar må bäst av att bara vara hemma och sitta i min soffa, de är det som händer när det blir för mycket i mitt huvud! Då behöver jag bara ”vara”, som att sitta här på min blogg, det är ren terapi och ger mig otrolig tillfredsställelse :-)

Egentligen så vill jag inget annat än vara glad och lättsam… men vem är det? Det behöver man ju inte ha bipolär för att inte kunna vara! De flesta människor har ju ens någon insikt alls… hellre insikt och vetskap om att jag har mina diagnoser som jag kan jobba på och försöka att må så bra som möjligt…

 

... men det känns ändå sorgligt när jag inte kan ta emot kärlek… att jag är så skadad av att inte duga till… att det inte är någon idé för jag kommer ändå att bli lämnad… mina upp och ner gångar gör allting för jobbigt och smärtsamt… kan inte räkna med att någon annan ska förstå hur det känns… och vem skulle stå ut när inte ens jag gör det… mina beteenden är mina gamla invanda beteenden som slår till ihop med min bipolära och ADHD diagnoser… och om det är svårt för mig att hänga med och förstå så hur är det inte då med andra… jag har blivit älskad och förråd… älskad och förråd… älskad och förråd… och älskad förråd och älskad och…?

 

 

 

 

 

Är 2013 ska bli mitt år!… det har jag förtjänat!  = detta skrev jag fem minuter innan jag skrev det som står här ovanför, snacka om känsloförändringar som växlar fort!!!

Inre frid och lycka!

17 December 2012:
Mina nya energier är konstiga. Jag är helt ur fas! För nån vecka sedan så gick hela min tidsklocka ut balans, jag blev som ett med allt, var nästan euforisk! Allt var underbart, fanns inga problem, jag älskade allt och alla. Och i dag så är allt för djävligt!!! Jag är helt ur balans. Inget är bra. Jag är arg, grinig, lättirriterad, sur, förbannad på allt och alla. Hatar mitt hem, mina möbler, porslin, saker, kläder, mig själv och allt jag inte gör!!!

Jag kommer bara att tänka på allt jag borde göra, så som att skura golvet i köket, bygga Lillprinsens skrivbord, vattna blommorna, göra klart bokföringen, söka nytt jobb, ringa mina vänner, skapa mig rutiner bla bla bla bla Men mest av allt, min jävla ADHD som jag bara för en vecka sen tänkte att jag ÄLSKAR!!! I dag hatar jag den!!! Den ställer till det för mig. Den får mig att få dåligt samvete och känna mig dålig!

Jag kan ju inte prioritera längre alls! Jag behöver fanimej ett ”hemteam” som kan komma hem till min vardag o se hur jag har det. Se ”utifrån” hur jag beter mig, vad jag gör för fel?!

För hur jag än gör, så räcker jag inte till???!!! Och hur gör alla andra ”vanliga” familjer??? Jag som ALLTID kommer med goda råd och bra verktyg till allt och alla om hur man ska göra. Men är det inte så med ”skomakarens barn”??? Att det är de som har sämst skor? Och jag då som inte följer mina egna goda råd? Fast just nu vet jag inte vad det är? Är det energier som kommit in i mitt liv och rört om allt? Är det för att jag tagit bort mina Concerta på dagtid? Jag fattar ingenting..? Varför kan jag inte få kontroll över min hjärna???

 

PEST ELLER KOLERA?

Mörka dystra dagar…

Det är vad jag verkar få välja på när det gäller mina mediciner… förut åt jag väl (enligt mig själv) för mycket av allt, för då blev jag intetsägande och orkeslös samt orkade inte ens träffa folk. Men samtidigt så var det viktig för mig just då, för jag behövde den tiden för att lära mig att var själv, lära mig att bara vara i nuet, lära mig att njuta av mitt egna sällskap. Och jag kom så långt att jag till och med avstod från att träffa människor för att jag inte ansåg att de ”gav” mig något mer än mitt egna sällskap kunde göra!

Nästa steg var att jag skapade mig mitt egna liv. Jag behövde ingen man längre. Jag hade ju allt jag behövde, som jobb, hem, sommarstuga, vänner , barnen, hund… och så fort det kom in en man, så var det ena mer konstig än den andre. SAmt att det visade sig att några av dem hade ADHD fast de inte visste om det. FÖö jag kunde lätt ställa den diagnosen efter ett tag. Och det var verkligen något som jag inte kunde leva med. Jag har lagt ner ca 12 år på KBT, och ADHD fyra år av dem. Så jag kan inte gå igenom en hel terapi/diagnos/arbete med någon ny partner som jag för den delen knappt kände riktigt ordentligt. Det hade aldrig gått! Så egentligen så var livet rätt skönt som det var, fast jag saknade min energi!

Nu har jag fått min energi och det har ställt till det! Så nu vet jag inte om jag vill ha det så längre heller??? Vad gör man då?? Jag kan ju inte bara återgå till Concerta dagtid, för de hjälpte ju inte som de skulle… så vad ska jag prova då da? Blir såååå trött…!

 

LUCIA 2012: En stor förändring på gång i mitt liv!

Änglar finns dom?

Det har hänt något med mig den senaste tiden. Min tidsklocka har kommit ur rytm! Jag känner mig oerhört ”öppen”, har andra energinivåer än jag haft innan, på ett annat plan; känslomässigt. Känner mig mer som ”ett med universum”, att det som jag har här är inte allt, det finns en större mening i det jag tänker och gör.

Jag har nyligen träffat en gammal vän sedan tonårstiden som har förändrat min syn totalt. Vet inte om det bara är han, men han har i alla fall satt igång något, jag är övertygad om att han är ”utsänd” för att träffa mig just nu! Att jag kommer att få vara med om en stor förändring vad gäller mitt tänkande och mitt lärande av andra människor… det låter skumt men det är så det känns… från att ha gått i mina invanda mönster och även ”slängt” ut honom från mitt liv, till att han fått mig att öppna mina innersta känslor och tankar till att få ny näring!

Ny kärlek till livet och hopp!

Jag trodde att om man blev osams och var oense om saker, så skulle man inte vara lika mycket värd efter det… att jag då skulle bli mindre omtyckte, vilket även gjorde att jag själv var tvungen att ha en ”reservutgång” ifall jag skulle bli lämnad. Det var ju mycket bättre att lämna själv! Min B (barndomsvän) säger att jag inte har låtit mig bli älskad förut för den jag är… och det stämmer, för jag har ju inte ens själv tyckt om vem jag var, så hur skulle det då gå till att bli älskad av någon annan med mina fel och brister.

Och inte hade jag själv någon erfarenhet av att hur det går till att fortsätta älska någon heller när han hade gjort något fel i vår relation, jag kunde heller inte tackla brister från min partner. Jag var övertygad där med att jag själv slutade att älska lite efter varje gång, precis som jag själv blev av honom… inte så konstigt med tanke på att jag blev bortlämnad när jag var ungefär 5-6 månader i ca tre månader. Men jag hade tur, för det var min älskade farmor och farfar som fick ta hand om mig, vilket i sin tur har gjort att min relation till dem har varit starkare än till mina föräldrar. Men hur kunde de lämna bort mig? Vad hade jag gjort för fel? Inte konstigt att jag inte vågat älska någon… och att inte våga ta emot riktig skör kärlek eftersom den en gång i mitt yngsta liv rycktes ifrån mig utan en enda förklaring…

Det som händer nu är att han står kvar och jag kan tillåta mig att ta emot kärlek och att själv öva mig i att acceptera olikheter som fördelar istället för nackdelar, samt att lära mig av att lyssna och se det som intressant istället för kritik. Men jag ”säljer” inte mig själv heller som jag gjorde innan, då kunde jag göra allt för att bli älskad, så de partner som jag träffade blev otroligt förälskade i mig, de hade aldrig träffat någon som mig, de ville till och med gifta sig… men det jag gjorde var ju bara att bli den drömkvinna som de önskade sig.  Det jag gör nu, är att bara vara mig själv och att bli sedd… inte bara vara ett objekt som kan göra någon annan lycklig! Och kan jag bli älskad nu, då är det för den jag är! Inte för någon jag hittat på för att behaga någon annan!…

I dag är jag värd att bli älskad… jag har en stor insikt och empati som jag gärna delar med mig av till rätt person, om jag kan få bli älskad för den jag är så kan jag ge tiofalt tillbaka… det är en NY insikt!

Jag hade ju kommit så långt i livet att jag tyckte om mitt sällskap så mycket att jag inte behövde någon annan längre, varken man eller kvinna! Jag hade ju skapat mig ett liv med min sommarstuga, hyfsat jobb (sjukskriven på 1/2 tid som var nödvändigt för min hälsa) barnen som jag älskar, en bra lägenhet som jag trivs i, en hund… att gå in i relation för mig ställde bara till med mer besvår och gjorde mer ont än nytta. För om jag skulle ha en relation, så skulle den ge mig nåt, och de män som jag träffat gav mig inget i utbyte! Jag mådde oftast dåligt och hela min vardag blev upp och ner, jag hade svårt att arbeta och fick mer känslor om att jag inte dög, att jag inte var bra nog och ofta fick jag ångest och kunde gråta ofta. Så med mina mediciner som tog bort en del av mina energier men även mina äkta känslor, så gick det mycket lättare att ”bara vara hemma”, och inte träffa några nya män.

 

Längtar hem…

Men samtidigt så hade jag inte ens ork till att träffa mina vänner, det slutade alltid med att (de få gånger under det åren) att jag bara orkade ses och prata i några timmar sedan var jag tvungen att åka hem för att vila. Även mina veckor med min Lillprinsen blev lidande ibland, för jag orkade inte ta emot all hans energi, märkte mycket av min omgivning människor som pratade mycket, utan att lyssna, att jag inte orkade ta in all den informationen. Jag pratade mycket saktare och gjorde många saker i Slow motion (kändes det som). Samtidigt som min psykolog alltid talade om för mig hur mycket jag fortfarande presterade! Men hon pratade alltid om de ”stora” saker jag uträttat, inte de små i vardagen.

Att bara ta en fika med någon vän, vilja sy nya gardiner eller handla och laga mat. Det var sådant jag inte orkade med över huvud taget! Men jag är evigt tacksam för den tiden ändå, för den gjorde att jag kunde ”landa” i att ”bara vara” hemma helg ut och helg in för att börja tycka om mitt egna sällskap och inte behöva ha någon annan som gav mig bekräftelse. Det sorliga var bara att jag själv heller inte kunde tillåta mig att få älska någon annan heller, jag var övertygas om att jag mådde bäst av att vara ensam med mitt liv!

Men jag är en obotlig romantiker som tror på att det finns en själsfrände, kanske inte för alla, men för mig skulle det finnas, det är ett hopp som jag har levt med länge, att hitta sin jämlike, att få dela energier och ge varandra villkorslös kärlek!

 

 

 

 

En annan dag:
Varför kan inte jag bara få gå till ett ”vanligt arbete” och jobba heltid? Och efter dagens slut få komma hem som vanligt och få göra vanliga saker och må som vanligt bra???

Varför ska det hela tiden vara så svårt att leva? Eller är det jag som gör det svårt? Är det så att jag är för angelägen hela tiden att allt ska vara på ett visst sätt för att jag tror att jag mår bäst då? Eller är det så att jag mår sämre av det och att det blir att när jag inte kan hålla det som jag vill hålla så mår jag dåligt för det.? (undrar om någon förstod detta..?)

Jag tror att jag är mycket mer känslig än ”vanliga” människor, jag kan läsa av andra mycket mer än vad andra kan göra, jag tar åt mig mycket mer av hur andra låter, pratar, uttrycker saker m.m. Jag har kämpat med kognitiv terapi sedan år 2000! Ibland undrar jag om jag är besatt av att hela tiden förändra mig. Men från början var det ju bara ett sätt att över huvud taget överleva! Det kan bli som ett ”gift”, att när man har kommit på hur man kan förändra sig själv och få det bättre på olika sätt, så vill man bara fortsätta och fortsätta!

 

 

2 Comments

2 thoughts on “Innerliga tankar

    • Hej
      tack för att du har tagit dig tid att läsa. Själv har jag varit borta härifrån rätt länge nu pga av olika saker.
      Men jag ska komma tillbaka igen nu, så kanske du läser igen.
      Må så gott
      Hälsningar
      Adhdblogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>