Archives

Dan före dan före doppardan!

Lillprinsen är lyrisk! det är ju -dan före dan före doppardan :-)

Lillprinsen vaknar klockan NIO!

I går fick Lillprinsen äntligen sitt bolltäcke!

Det har vi väntat på i flera månader. Det är ett fantastiskt täcke som består av en massa bollhavsbollar (sådana som fanns på McD förr i tiden). Täcket väger ungefär 8kg. Täcket togs fram i syfte till Autistiska personer som inte tycker om okontrollerad närhet. Täcker bygger på att känslan och tyngden kan ge en känsla av närhet, värme och trygghet. När man lägger sig med täcket så infinner sig ett inre lugn och det tar inte lång stund fören man faller i djup sömn!

 

Lillprinsen brukar vanligtvis vara vaken mellan 1-2 timmar innan han somnar på kvällarna, och kan ligga och ropa från sin säng -mamma, jag kan inte sova!

 

Men i går kväll bäddade jag ner honom i hans efterlängtade täcke och det tog inte lång stund fören han sa att -du måste ”killa” nu för annars kommer jag att hinna somna!

 

 

Sagt och gjort, lite kill och mys och God Natt. Jag gick och satte mig i soffan och det hördes inget -mamma jag kan inte sova! Inget alls, bara tyst tyst… Lillprinsen sov redan!

 

Men dagen -dan före dan före doppardagen bestod av att vi var i Sickla köpkvarter. Vi hade bestämt träff med en gammal väninna till mig på Dieselverkstaden. Där gick vi runt på Biblioteket först sedan fikade vi och Lillprinsen fick välja vad han ville ha, jo tack, så klart blev det en riktigt sockerbomb! Det blev TVÅ stycken stora maränger :-) Sedan fick Lillprinsen pengar av mig för att kunna köpa hemliga Julklappar till mig och sin storasyster ”Prinsessan”. Vi gick in i en ”smyckesbutik” och pengar delades ut och jag fick gå ut från butiken, Glatt kommer han åter efter en stund och visar upp paketen i påsen och berättar hur man ska kunna veta vilket paket är till vem.


– Det röda paketet är till dig, mamma och det andra är till storasyster :-)

Sen åkte vi till Saltsjö-Boo och hälsade på hos storasyster där hon varit hela dagen o bakat knäck (hennes årliga tradition med sin farmor). Var riktigt trevlig att träffa sin gamla svärmor igen. Känns gammalt invant och tryggt. Man behöver inte tänka eller göra sig till, man är godkänd ändå. Storasyster är glad över att se lillebror. De har inte träffats på länge så Prinsessan har varit på högskola men nu hoppat av för att komma hem igen.

Sen bara det av hemåt för en långpromenad med hunden. Snön faller fint och man kunde känna att det började bli kallare ute. Väl hemma fick Lillprinsen lov att få spela på sin dator medan jag lagade maten. Sen slutade kvällen med att vi körde en tävling med Wii. Vi körde Bowling, Pilbåge, Fäktning, Vattenskidor och flygning. Lillprinsen vann så klart!

Vi slutade med att lyssna på en ljudsaga som vi hade lånat på Bibblan i Sickla. Sedan var det äntligen dags för att krypa ner i sängen för att få mysa med bolltäcket! Innan säger Lillprinsen


 

- Vi får lyssna nu för sedan när jag går och lägger mig så kommer ”Eldbollen”, då blir det som ett kritiskt tryck över bröstet! Jag undrar så klart om det är bra..?
-Jo, det känns som man dör nästan. Jag blir förvånad och undrar om det verkligen är en bra känsla?!
- JA, det är jätteskönt för helt plötsligt så sover man!!!

 

 

 

 

 

Hur fungerar bolltäcket:?                 Komikapp – webbsidan som har täcket
De löst liggande bollarna
* ger punktvisa tryck på kroppen och stimulerar både beröringssinnet (taktila sinnet) och muskel-ledsinnet (proprioceptionen).

* Stimulansen har en hämmande och organiserande effekt på impulser till centrala nervsystemet.
* Tyngden och trycket från bollarna ger också en direkt feedback på var kroppens egna gränser går vilket ökar kroppsuppfattningen.
* Bolltäcket hjälper kroppen att frisätta oxitocyn som är ett ”lugn och ro”-hormon som minskar stress och hjälper oss att komma till ro.
Att använda bolltäcket har därför en:
*  rogivande,
*  avslappnande och
*  trygghetsskapande effekt som motverkar stress, oro, ångest och sömnsvårigheter.

 

 

Ledsen…

Känns som att livet står still!!!  Hur mycket jag än jobbar på med alla rutiner och verktyg som jag har så känns det inte som att jag räcker till…! Så får andra mig att känna ibland, goda råd är inte alltid på plats. Oavsett vad folk säger så måste man ha kunskap om ADHD och ha levt i närhet med människor som har det för att förstå och kunna relatera till olika saker samt kunna diskutera det. Det kan se ut som att det handlar om att man t.ex ”curlar” sina barn medan det egentligen handlar om att välja sin konflikter!

 

 

Ibland går det bättre och ibland går det sämre men oavsett så måste man ha ett ”ess” i ärmen att ta till, ens energi får aldrig ta slut, man måste ha en reserv kvar för att fortsätta vara pedagogisk.

 

 

Men sen finns det tillfällen då även en supermamma inte orkar mer, en som gått olika kurser, läst massor om ämnet, träffat flertal människor med olika erfarenheter och som själv har kombinationen ihop med bipolär, som inte orkar med… då tryter även mitt tålamod, det händer inte ofta men det kan hända. Oftast handlar det just om att det kommer in en tredje part som ovetandes sätter vår båt i gungning som gör den osäker så att den plötsligt börjar att tippa!

Det är då man behöver någon som kan hålla emot, någon som är van vid båtar och som vet vad som bör göras för att den ska hålla sig på rätt köl.

   

Någon som stadigt står vid ens sida. Någon som litar på att man har kunskap nog, någon som inte ifrågasätter ens handlande men som kan hjälpa en att hålla resan ut…

 

Lillprinsen och jag behöver så mycket fasta rutiner hela tiden för att livet ska fungera och kan man inget om ADHD så förstår man inte vikten av det! Och det jag blir ledsen över det är nära vänner tror sig veta hur jag och Lillprinsen egentligen fungerar… hur länge har jag levt? Hur många år har jag gått i KBT? Hur många år har jag varit mamma till Lillprinsen?…. ja svaret är MÅNGA!

Men det innebär inte att jag inte är intresserad av olika infallsvinklar, men det är stor skillnad mot att komma in och tro sig veta hur det fungerar. Man kan INTE jämföra ”vanliga” barn med ADHD barn… och visst är det svårt ibland är skilja på om det kanske kunde vara lite ”vanligt” trots i det här beteendet… men det har egentligen ingen betydelse för huvud saken är att JAG vet hur Lillprinsen fungerar och hur jag ska tackla honom så att han mår bäst!

 

Men sedan har vi ju även mina problem med, så det är INTE LÄTT att leva två ADHD människor under samma tak…  Nu låter det som att det bara är oss det är jobbigt med vid relation med andra, men det menar jag inte. Det är så klart att alla nykomna bidrar med sina energier, vare sig de är dåliga eller bra. Och alla har vi våra ryggsäckar. Men jag blir ledsen när jag blir anklagad för att jag inte ska vara bra nog mamma, och att jag ska vara någon ”risk” för min Lillprins, att jag skulle vara en anledning till att han skulle må dåligt och inte klara av så mycket mer…! Mycket mer vadå??? Det kan man fråga mina närmsta vänner som känt mig sedan länge, att är det någon som har tålamod, så är det jag!

Glöm denna dag

Det räcker att jag kommer ihåg att Lillprinsen kom hem (efter att ha haft pysseldag i skolan) med en sån här härligt doftande apelsin!

 

This is the rest…

 

 

1000 gånger tillbaka!

I kväll fick jag ett sms, där stod det:

- Vill bara säga att det är inte ofta en 9 åring kan säga att han älskar någon :- ) Din kille kommer att göra dig så otroligt stolt en dag och du kommer att få tillbaka 1000 gånger om för all tid du har lagt ner på honom.

TACK! Med sådana vänner kan jag känna att jag har gjort rätt och att jag kan vara stolt över mig själv och ge mig själv beröm för att jag kämpar på för Lillprinsens bästa. Att jag tar honom och hans rutiner i försvar mot alla som inte har kunskap nog om ADHD. Och att jag har lärt honom att ha kontakt med sina känslor och känna efter hur det känns ”här inne”… min älskade Lillprins, bästa bästa du. JAG ÄLSKAR DIG :-)