Archives

EGO boost!

solljuset

Jag ser äntligen en ljus framtid. Över ett år har passerat sedan min bästa vän dog i plötslig cancer! Jag har varit och försökt förlika mig med hans bortgång, var uppe vid graven på hans ett årsdag (om man nu kan kalla den det)…

Jag har fått vara med om en fantastisk utveckling vad gäller mat och fått äran att få dela med mig av mitt liv i Tv! Alla mina vänner har lämnat kommentarer på sociala medier att jag varit så himla modig som vågade dela med mig av mitt liv, att jag vågade utelämna mig själv. Men har jag något att skämmas för? Nej snarare tvärtom, jag vill att alla ska få veta att alla kan få hjälp, alla har ett val och jag hade turen som fick just ADHD.

För mig var det inte ens en enda tanke på att det skulle skada mig på något vis, snarare tvärtom! Jag vill ju med detta hjälpa alla andra som inte förstår varför de är annorlunda, eller varför de inte kan eller fortsätter att undra varför varför varför…?

Det enda som verkligen var viktigt för mig, var att mina älskade barn inte skulle behöva skämmas eller fara illa på något sätt.

Min tripp i det hela var att få all uppmärksamhet i 4 dagar, få säga precis vad som faller mig in och lita på att det presenteras rätt (vilket det även gjorde) samt att suga ut varenda liten möjlig sak att lära för att själv komma vidare i min utveckling, den enda bit som fattades mig, som fortfarande gjorde mig halt!

Men NU NU NU är jag hel och kan med stormsteg komma vidare. Och ännu större är kärleken till livet! Och tänk att man kan få en sådan tur att kärleken kommer två gånger! Jag är så lyckligt lottad! Det är MIN TUR NU!

 

Jag sänder ut starka positiva bilder och energier i universum och ligger på rätt våglängd!

Och vet du, det lönar sig och ger mig bevis varje dag!

Min tur nu!

Jag gick av tunnelbanan på Fridhemsplan, min kropp fylldes av en underbar känsla, en nyfunnen, en övertygelse, en fråga kom upp i mitt huvud…

- Är det min tur att få vara lycklig nu??

 

 

 

En fantastisk känsla, en fulländad känsla… jag har hittat min andra hälft. Jag trodde inte det kunde vara möjligt att jag skulle få en till chans i mitt liv. Att få känna sin pusselbit varje kväll när man går till sängs, att få känna en sådan kärlek varje morgon som man vaknar och känna den härliga energin och den varma kärleken i hans ögon… att jag är det bästa som finns för honom och jag har en känsla av att jag vill ägna resten av mitt liv åt att få honom att må bra, att få ge honom all min kärlek… visste inte att det fanns inom mig…

 

 

 

 

Jag brukar säga att det ”svämmar över” av all den kärlek som jag känner…

 

 

Jag kan bo i en koja i skogen om det så skulle vara… för första gången på ”hur länge som helst” så känner jag mig ensam när han inte är vid min sida… jag var övertygad om att jag aldrig mer ville bo tillsammans med någon… nu längtar jag till varje minut vi får tillsammans… att få känna och tänka att nu så kommer jag alltid att ha min kärlek att dela med någon för alltid… det är en annorlunda känsla… smaka på den… låt den rulla runt i din gom… mmmmm… det smakar fantastiskt!

Kär…

Efter att ha slängt honom i frysen gång på gång och han aldrig gav upp!… så gjorde jag det till slut… och vilken tur kan jag säga att han hade tålamod att stå ut och vänta på mig!!! För han är ju världens bästa mest älskvärda man OCH som avgudar MIG!!! Kan du tänka dig?!

Häromdagen så var min dotter här på middag, vi sitter och pratar i soffan, hon, jag och min stora kärlek. Och så börjar hon beskriva hur hennes tilltänkta kille skulle kunna se ut och hur han skulle vara. Och det hon avlutar med att säga är:

-Och så ska han avguda mig!

 

Det var ju det jag sa till ”honom” när vi först träffades, att för det första så är sex överreklamerat och för det andra så är jag inte intresserad av någon man, och ska jag överhuvud taget vara det, så ska han kunna tillföra mig och mitt liv något, något som jag inte redan har och så önskar jag att han ska AVGUDA MIG!

 

 

 

Ibland känns det som att han har tagit över rollen efter min vän som dog, att avguda mig… att det är han nu som hjälper mig, jag som är kvar på jorden… att det ska vara min tur nu att få vara lycklig! Han tyckte ju verkligen om mig som jag var…

En annan dag…

Till skolan och lämnade Lillprinsen, sen till Prinsessan och hämtade mitt bankomatkort som jag inte fick tillbaka när hon handlade i går… det var ju inte någons fel egentligen, men jobbigt att åka och hämta bara… men vi fick en trevlig pratstund om livet…

Försökte jobba så gott jag kunde, som vanligt sedan min vän är sjuk i cancer, så har jag svårt att fokusera, så det blir som det blir.. känner med att ju mer jag jobbar med mina siffror och papper ju mer borde jag lägga tid på att jobba med människor istället! Att få vara tillsammans med någon partner eller arbetsgrupp, att vara delaktig i något.

Som när jag och min vän jobbade ihop med skapande, så hade man mer ett värde, någon var genuint intresserad av mitt arbete och jag var beroende av honom på ett positivt sätt. Det var den mest givande arbetstiden i mitt liv faktiskt.

 

Så nu ska jag försöka att ändra fokus på mitt liv. Måste hitta en balans. Jag tror någonstans att min vän hade nog sin balans, han gjorde verkligen det han gillade mest; att åka skidor, äga en Porsche, ägna sig åt ett tillfredsställande (någotsånär i alla fall) arbete m.m. Men sen hade han med, precis som alla andra vissa bitar som inte var på plats…

 

 

Sen finns det ytliga problem som man kan tycka är löjliga och onödiga. Men det som irriterar mig mest, det är när människor lägger över problemet på mig, att det blir jag som är boven i dramat, att det är jag som förstorar allt, att det är jag som är den ”perfekta”, att det är jag som inte är ödmjuk, att det är jag som är elak… men det som är viktigt, det är att ord och handling måste gå ihop!

 

Man kan ju inte säga en sak och sedan inte kunna visa det i handling… och vad är handling då.. jo att t.ex. lyssna och förstå vad som är viktigt för den andre personen och därefter se till att det sker med omtanke… och jag kan inte bara finnas där hela tiden som att man är för given… det finns massor av människor där ute som tillåter olika saker och som har olika ”krav”…

Jag har träffat på många olika sorter och det som jag har lärt mig, det är att jag vill gärna umgås med människor som kan ge energi och inte bara ta, som har initiativförmåga, som kommer med förslag och som är handlingsbenägen, som har självinsikt och inte kastar tillbaka allt utan som kan vara konstruktiv…vad detta än kommer ifrån eller vad det ger för resultat är egentligen oväsentligt för det finns mycket viktigare saker just nu… min vän… som inte ens har något val…

 

                                

livet ska inte vara en uppförsbacke hela tiden, är man två t.ex så ska det vara med utför än uppför annars kan man ju lika gärna åka på en raksträcka själv för då vet man ju vad man har att vänta sig i alla fall…

 

Jag är rädd… för jag får inte tag i min vän… är orolig för hur han känner, tänker, mår… kan inte för mitt liv föreställa mig hur det kan vara i hans situation… men hoppas och önskar att han kan ta emot mig så jag kan få hjälpa honom med vad det än är, vad som helst….! Saknar hans röst… känns som jag är besatt av tanken att han ska lämna mig, världen… jag har aldrig upplevt denna känsla förut förutom med min farmor… det var en fruktansvärd upplevelse när hon gick bort och jag fick inte ta avsked av henne och det har jag mått illa av sedan dess och hon gick bort 2008… önskar än i dag att hon ska komma till mig så att jag kan få ta farväl och säga hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig… även om det inte kan ge henne livet tillbaka…

Skövde

 

Helgen var fullspeckad. Lämnad bort Lillprinsen till hans farbror för att jag skulle till Skövde lördag till söndag med min prinsessas pappa, alltså mitt ex. Vi skulle dit för att hämta hem henne. Hon hade tagit studieuppehåll i ett år och skulle flytta hem igen.

Vi gjorde ”stan” och gick runt och fönstershoppade samt en trevlig lunch på Pims.

 

 

 

Sedan var vi bjudna på middag hos familjen som hon bott hos sedan Augusti. De är en kristen familj med 4 barn, otroligt trevliga, omtänksamma och lugna människor . När jag sitter där och lyssnar till deras prat om min prinsessa så undrar jag om det är min dotter de pratar om…? Jag vet ju att hon är en fantastisk tjej som är glad, tillmötesgående, snäll och duktig. Men när får jag se det…? Men det är ju så med ens barn, de visar alltid sina bästa sidor borta, inte hemma…så klart är jag mycket stolt och känner mig lycklig över att jag har fått erfara denna sida med och fått höra den berömmen från den goda familjen. Min prinsessa blev ledsen när vi skulle ta farväl av familjen, men så är ju livet. Men jag är säker på att allt har en mening, men vad återstår att se…

 

Jag började fundera över om det var så att de var så kärleksfulla, lugna och snälla människor bara för att de var kristna?… de var inte alls materiella på något vis, det kändes som att de hade lagt all deras kärlek och tid på familjen och deras barn.

Jag kände en oerhörd kärlek och gemenskap i deras familj och som de även bjöd på när vi var där. Min nästa fundering var om det kan vara så att det bara kan vara så för att de bor i en småstad?.. eller är alla kristna så även i storstaden Stockholm till exempel…? Kan man i storstan stå utanför all stress och materialism…? behöver man vara kristen för att vara sån…? Har de en sådan tro och trygghet att de blir så harmoniska och kärleksfulla…?

 

Jag har länge älskat att besöka kyrkor och tänkt en del om den gemenskap som verkar finnas i kyrkan, jag med önskar mig en inre trygghet och kärlek som gör att jag kan vara lugn och få känna ro, att kunna värdesätta livet, de små sakerna varje dag. Inte tänka på tvätten och dammråttorna… kanske jag ska besöka en vacker kyrka…?