Archives

Jag önskar mig en mening…

Jag tänker jätte jätte jätte mycket på min vän som dog!

 

Han kommer ofta till mig fortfarande och drar i mitt hår på nätterna… precis så som jag gjorde med hans hår i flera timmar innan han dog… jag drog mina fingrar genom hans hår…  jag är SÅ evigt tacksam för det. Det gör allt lite lättare att gå vidare med den sorg jag har…!

 

 

 

 

Jag har funderat rätt mycket sista tiden på att han kommer till mig och hur han var som människa och hur han levde. Och jag har kommit fram till att jag tror att han fortfarande kommer till mig för en anledning. Han var en man som verkligen levde och gjorde det han tyckte om och det som han brann för och älskade, så som att tex. åka skidor, snickra och fota! Allt han företog sig gjorde han perfekt och noggrant och omsorgsfullt.

 

 

 

Jag tänker mycket på detta och har kommit fram till att jag tror att mitt kall är att leva efter hans filosofi, att göra det som jag verkligen tycker om! Och att han kan då leva genom mig. Jag vet att han var den enda människan på jorden som verkligen älskade mig, jag var hans gudinna! Jag förstod bara inte då riktigt hur mycket han verkligen hade kunnat lära mig. Och när jag tänker efter på hur han var, hur han vill ha saker, så var vi inte så olika varandra ändå!

 

 

 

 

Ibland har jag bett honom att komma till mig igen, för jag har ett sådant stort behov att veta att han finns kvar runtomkring mig! Och då gör han det :-) och hur ska jag någonsin kunna tacka honom för det? Min stora sorg har ju varit hela tiden att jag inte hann ta hand om honom eller prata med honom eller berätta hur jävla förbannad jag var på att han skulle försvinna, försvinna från mitt liv, att jag aldrig mer skulle få prata med honom! Och det kan jag fortfarande inte fatta!

 

 

 

Tänk alla gånger som vi pratade i telefonen i timmar, och alla de gånger jag brukade ringa honom på väg till mitt landställe. Han var värd ett mycket längre liv… och därför ska jag verkligen försöka att ta vara på mitt liv så länge jag kan välja… han kunde inte välja… på bara en vecka så tynade han bort från att ha varit min förälskelse, bästa vän till att inte finnas mer i min närhet…

 

 

 

 

 

Hatar att vara hemma!

 

Varför hatar jag så mycket att vara hemma i Stockholm när det blir vår och sommar!?

Varför vill jag bara till mitt landställe hela tiden???

Varför tycker jag att det inte finns något här hemma i ”stan” som får mig att känna mig ”hemma”??

 


Det kan gå rätt så bra på vintern, men absolut INTE på vår, sommar och höst!
Då VILL jag bara dit HELA tiden!

 

 

Men en sida av mig är rädd, rädd för att vara hemma, att känna mig ensam men ändå inte ensam… jag tror att det härstammar ifrån att på mitt landställe har jag alltid känt mig trygg och älskad, det har ALLTID varit MIN TRYGGA PLATS!

 

 

 

 

Bildresultat för älskad

 

Där har  jag fått vara den jag är oavsett vad jag har presterat eller inte, alltid blivit älskad för den jag är av min farmor… och säkert av farfar med… men min farmor hon har alltid varit mitt ALLT! Och nu är hon borta sedan flera år.. finns inte EN ENDA DAG som jag inte tänker på henne… och nu när min bästa vän med gått bort, så är det ytterligare en saknad av någon person som kände mig och som älskade mig för den jag är/var oavsett…

 

 

 

 

Jag får också alltid ångest första dagen /dagarna som min son går till sina ”pappaveckor” igen! Jag känner mig tom, blir tid över för att göra ingenting! Jag vill ha ordnat kaos hela tiden, jag vill känna att jag ”lever”! Jag klarar inte av att det inte finns någonting alls…. förut för flera år sedan i min terapi så fick jag öva på att göra ingenting, så fick jag skriva in i min kalender att jag skulle ha en ”obokad helg”. Att jag inte fick bestämma något innan den dagen kom. Det gick ganska bra faktiskt. Men nu så känns det som att jag kommit in i något ekorrhjul igen! Stressig, glömmer saker, gör fel saker, ligger efter…

 

 

 

 

Men så fort jag har vänt min ”ångvält” så går det rätt bra i alla fall. Så nu har jag vänt den från att åka mot landet till att vara i stan. Ska försöka att ta hand om mig själv och ta det lugnt och jobba igen lite saker som ligger efter.
Det är tur att jag har en sådan förstående man som kan lyssna, trösta och förstå sig på mig…

 

 

 

Jag gråter och undrar varför livet ska vara så svårt? Varför kan det inte få vara lite enklare? Ibland tänker jag att jag gärna skulle byta mitt liv till någon som inte hade ADHD och bipolär, att jag bara fick vara ”vanlig”… men mitt liv har gått in i en ny fas. Jag är älskad på riktigt, av en fantastisk man (men som ibland retar gallfeber på mig LOL) men han är helt klart den första man som kan lära och ge mig något som får mig att vilja förändra mig. Men det är samtidigt svårt för mig att vara tillsammans med någon hela tiden, jag är van att vara själv, bestämma själv, bo själv… jag hade bestämt mig för att leva mitt eget liv, skapa mitt eget liv, bygga ut min stuga, förverkliga min dröm men själv. Om jag ville ha någon att dela mitt liv med så ville jag ha ALLT! En själsfrände. Nu tror jag att jag har hittat den, det är kanske ännu bättre, min saknade pusselbit!

Bildresultat för fel pusselbit

 

Nu vill jag dela mitt liv med den man jag älskar… i glädje och i sorg… jag vill att den här relationen ska vara annorlunda, hel och ren… vacker… ömsint… jag vill lära känna honom ändå in i själen, jag vill att han ska se in i mina ögon och kunna se min själ och känna att han att han finns där, att han har tagit platsen i mitt hjärta… jag vill ge honom allt som får honom att må bäst!

 

Begravning

Åkte tåget upp till Östersund för att ta avsked av en av mina bästa vänner någonsin. Den enda bästa som verkligen tyckte om mig mest… för honom var jag hans Gudinna, jag var hans stora förälskelse, den enda någonsin… det var det han berättade den dagen han ringde till mig och sa att han skulle dö om 3-4 veckor!… att jag var den enda som han någonsin hade varit förälskad i… och jag vet vad han pratade om för jag var med otroligt förälskad…

Morgonen var kall, hela 26 minus! Det var en klarblå himmel, det var som att han hade beställt vädret, för en sådan dag hade han åkt raka vägen till Åre för att åka skidor, ett av hans största intressen. Vägen till Hammarstrand kändes alldeles för kort fast den var 10 mil. Jag ville sitta där i en evighet och bara få tänka på alla våra minnen och se naturen och den vackra vita snön som gnistrade fara förbi. Men den tog ett slut. Vi var på väg till hans mamma, det hem som han hade växt upp i och även tillbringat enormt mycket tid hos sin mamma och även med att snickra. Det var ett ombonat hem och hans mamma visade sig vara en  fantastisk kvinna. Hon berättade vad överväldigad hon var över att jag hade tillbringat min tid i sällskap med hennes son, hans sista timmar i livet. Sedan så hon -Vi borde ha träffats för 20 år sedan!

 

 

Kyrkan låg jättevackert högt upp så man kunde se ner över hela Hammarstrand. Solen sken från den klarblå himlen och det kändes  som det var vår i luften även om det fortfarande var kallt ute. Jag kände hur det slet i min kropp och att det var overkligt att jag stod här nu… jag skulle ju ha varit här för flera år sedan tillsammans med min vän. Han skulle ha visat mig hela Hammarstrand och vi skulle ha gått in i kyrkan (som jag alltid gör vart jag än är, tittar på kyrkor). Men nu låg han i en kista… ett sista farväl… jag skulle inte få höra honom skratta och inte heller kunna krama om honom och säga att allt är en dröm som vi snart kommer att vakna upp ur!

 

 

 

 

Begravningen var fantastisk, prästen var en kvinna. Hon pratade länge om min väns liv, allt han hade gjort och vad extremt mångsidig och duktig han var på allt han hade gjort! Hon sa mitt namn två gånger, berättade om våra upplevelser tillsammans… bara mitt namn… ingen annans… alla andra var anonyma… det var hårt att höra med ändå skönt att få känna att vi hade den unika relationen som verkligen vart värt att nämnas vid namn.

 

 

Vi hade haft en otroligt stor betydelse för varandra i livet… först i arbetet och sedan en smygande hemlig förälskelse som var omöjlig redan från början… men prästens ord avslöjade inte vår hemliga relation, de var bara hans mamma och brors familj som fått reda på vår oerhört stora betydelse för varandra. Jag grät oerhört mycket , var jätte ledsen, sorgsen, det slet och rev i mitt inre. Hur kan man ta tillbaka och ändra något som man inte gjort…? Och hur lever man vidare… vad är meningen med allt och vad ska jag göra med det?

 

 

 

Nu skulle jag ju aldrig mer kunna få prata med honom och inte heller få känna hans speciella lukt som han alltid bar på. Den lukt som jag ansåg vara speciell för honom men som min dotter tyckte var konstig… det är så det kan vara, att man har olika uppfattning om samma saker. Och det hade min vän och jag med så klart, var oense om olika saker, men vi kom alltid till ett gemensamt beslut. Han brukade alltid berömma mig för hur snabb jag var att lära mig nya saker och att jag var ovanlig som chef, för jag sa alltid vad jag tyckte, att jag var uppriktig och att det var lättare att jobba ihop då för att kunna presentera det bästa resultatet. Men det var bara den offentliga sidan av vår relation…

 

 

Helt plötsligt när Coldplay sång ”I fix you” spelades så förvandlades min gråt till ett inre lugn, det var en märklig känsla men kändes samtidigt så bekant och trygg att jag bara kände mig lugn och säker. Då förstod jag… han hade kommit för att ge mig tröst och den kärlek och vänskap som jag saknade av honom… det kändes som att han intog mig kropp och samtidigt kramade om mig bakifrån och helt plötsligt tog jag tag i mitt hår och luktade… och märkligt nog var det som att jag precis hade tvättat det för doften var stark och doftade gott, jag kunde inte låta bli att le för nu visste jag att det var han som var där för att lukta på mitt hår, för det var det han alltid gjorde varje morgon när han kom förbi mitt rum. Han ställde sig bakom mig och satte sin näsa i mitt hår och drog ett djupt andetag och höll andan och njöt av den goda lukten innan han pustade ut all sin luft ur sina lungor…

 

Det var över, jag tog ett sista farväl av kistan som stod där alldeles ensam, precis så som han hade känt sig även i livet, han sa alltid att han inte hade några kompisar! Vi brukade ringa varandra och tävla om vem som det var mest synd om. Jag som var ensam bland mina vänner eller han som (påstod sig) vara ensam ensam. Han brukade ringa ibland på lunchen då han var hemma för att laga mat. Jag brukade fråga om han inte kunde få sällskap på lunchen med nån av sina arbetskamrater… men han påstod sig att de inte hade den kontakten…

…ibland brukade jag tänka och undra vilket som var värst egentligen, att ha vänner men ändå känna sig ensam.? Ja, nu undrar ni säkert vad jag menar med det?

 

Jo, när alla andra har sin kärlek att krama om, en som alltid finns där oavsett i vått och torrt men som finns till för dig vid enstaka tillfällen när deras anda faller på. Eller att vara ensam ensam utan några vänner alls, att bara ha arbetsrelationer… jag kom aldrig fram till vilket som var varken värst eller bäst…

Jag tog ett sista foto, av kistan som stod där ensam kvar… men på något sätt så kändes det inte som att han kände sig ensam längre, utan nu var det jag som hade ”vunnit”, det var jag som var ensam, ensam kvar… han fick nu äntligen känna sig delaktig i något mycket större och viktigare än allt annat han förut varit med om, jag tror att han äntligen fått sin fullständiga lycka… och hur i hela friden ska jag annars kunna gå vidare om jag inte skulle tro på det, svara mig det?!?!

 

Stunden efter begravningen, stunden då vi alla skulle få ett ansikte på varandra.. jag hade funderat över om hur många det skulle komma, jag menar, han sa ju alltid att han inte hade några kompisar! Från början undrade jag hur han tänkte… för rummet var fullt av människor, många långa relationer med vänner som hade långa historier att berätta om min vän. Jag slutade aldrig att förundras över de berättelser jag fick höra, vilken fantastisk människa han var! Han var ju en tusenkonstnär i ALLT han hade företagit sig.

 

Han var expert på:

* skidor, hade elva par skidor
* cykla, hade säkert fyra proffscyklar
* fota, hade en extrem utrustning
* snickra, hade gjort fantastiska möbler, detaljer, skapat nya genomtänkta saker för det som inte fanns redan!
* ett otroligt engagemang i allt hade gjorde
* hjälpte alla med allt (andra gick före han själv) det sa han till och med till mig den dagen han ringde
* tennis
* golf, men nöjde sig med att lära sig allt och bli expert på att slå och bara veta ”att” han kunde
* musik, hade en anläggning för mellan en halv till en miljon kronor!
* Porsche, kunde allt och visste allt om alla modeller
* data, teknik, Apple… hade svar på allt och visste han inte så tog han reda på det!

 

Jag var imponerad och blev både glad och samtidigt ännu mer ledsen över att jag missat allt detta med hans liv, eller det hade jag inte egentligen. Han hade ju berättat men inte att det var så oerhört stort och hur mycket han kunde. Men jag tror inte att han såg det på det viset heller. För honom var ju det hans vardag, det var de andra ”dödliga” som levde ett ”normalt” liv som inte förstod sig på allt det där. Eller kanske hade en annan uppfattning. För det som de inte förstod var att han ändå känt sig ensam… och jag vet vad han menade… han hade inte sin kärlek.. sin trygghet hos någon… som alltid fanns där för honom… men samtidigt så ville han heller aldrig vara till besvär för någon, han ville aldrig höra av sig om det var något dåligt, han ville alltid bara vara glad och ha bra saker att berätta…

Alla vi var i princip hemliga för varandra. Det var först nu vi förstod vidden av hans liv och det enorma han gav till andra. Han sa till och med det till mig den dagen han ringde och sa att han skulle dö om 3-4 veckor. Att han nog hade gett aningen för mycket till andra, att han skulle ha tänkt mer på sig själv…

 

Alla som nu stod där och pratade om honom hade varit hos honom på sjukhuset efter de fått reda på att han skulle gå bort. Han hade noggrant gått igenom de minnen som hade betytt mest för honom under den tid de hade haft tillsammans. Det var fantastiskt att få ta del av deras historier. Jag var även tacksam och glad över att det kom fram en del vänner till mig som berättade att de faktiskt visste vem jag var och vilken betydelse jag hade haft i hans liv. Jag kände igen känslan, det var samma när min älskade farmor gick bort för fem år sedan, hennes nära och kära vänner kom fram till mig och berättade hur mycket hon hade pratat om mig och vilket oerhörd betydelse jag hade i hennes liv.

 

 

Den resterande tiden av fredagen som var kvar tillbringade jag tillsammans med hans mamma, bror och brorsdotter. Det var fina timmar som jag fick ha turen att dela med dem. Jag kunde känna hur han hade levt, vilken oerhörd kärlek det fanns i huset mellan dessa människor, mycket humor och glädje med. Hans mamma visade sig vara en fantastisk kvinna. Jag kände mycket likhet med henne från min farmor. Det var med stor glädje som jag var där.  Jag hade ofta saknat mitt farmors hem och den tiden som vi tillbringade tillsammans och nu kunde jag återfå känslan av gemenskap av de olika generationerna som jag inte hade längre. Mina egna föräldrar hade ju med tagit avstånd från mig samma år som min farmor dog.

 

 

 

Jag tog en lång promenad i det stilla lugna sköna området. På något underligt vis så kände jag mig som ”hemma”, det var som att vara i Orsa på något vis. Jag passar inte i en storstad som Stockholm. Jag här hemma i naturen, nära skog, ängar och där människor känner varandra och ger sig tid för varandra, där man kan känna igen sina vänner på affären när man handlar. Solen sken från den blå himlen och det gnistade på den vita snön. Det var så vackert! Här kunde jag verkligen öva Mindfullness till 100%. Och det var skönt att få sortera bland tankarna och alla intryck men det stora sorgen kunde inte släppa att jag inte hade åkt hit tidigare och fått erfara allt det här ihop med min vän, istället för nu, utan honom!

 

 

 

 

Hans mamma var fantastisk och gav öppen sin kärlek till mig, jag hjälpte henne i säng och hon ville att jag skulle stoppa om henne med täcket. Vilken känsla det var att få den äran. Hon tog upp sin dagbok och berättade hur överväldigad hon var över mina fina blogg och allt fint jag skrivit om hennes son. Och att jag gärna fick läsa hennes dagbok om jag ville…

 

 

 

 

Vaknade på natten av han kom till mig igen, vaknade av att mina fingrar gick genom mitt hår, han hade intagit min kropp igen och drog med fingrarna genom mitt hår, precis som jag hade gjort med hans hår innan han lämnade oss… så nu visste jag säkert att han fått se att jag äntligen hade fått träffa hans mamma, bror och alla andra betydelsefulla personer i hans liv…

Nattbesök igen…

Kan man säga att jag är glad… det är jag i alla fall och det är för att jag fick besök av min vän i natt med! Jag vaknade på natten vid halv två – två tiden  (samma tid som han gick bort) av att fingrar drogs genom mitt hår. Jag var först halvt sovande men vaknade sedan till och då var det mina fingrar som drogs genom mitt hår. Jag är övertygad om att det är han som kommer till mig men att sedan när jag vaknar till så är det mina fingrar som har tagit över.

 

Det har hänt många underliga saker sedan han gick bort, först är de det med fingrarna genom mitt hår, nu två gånger, sedan är det att jag helt plötsligt känner igen en massa artister och popgrupper, att jag vaknar mitt i nätterna ungefär vid den tidpunkten som han dog, att jag har ett mycket bättre luktsinne än jag någonsin har haft! Jag känner på avstånd män som har duschat, har parfym, dofter från kläder m.m. Känns som att mina sinnen är mycket mer öppna än de någonsin har varit förut.

 

 

 

Men sedan är jag mer slut i min kropp med, även om jag inte är trött som för att sova utan mer slut. Som när jag går på promenad t.e.x så är det mycket jobbigare nu än förut, men det kanske hör ihop med allt det andra som händer samt att min sorg fortfarande är stor och att jag inte heller kan förstå det som har hänt…

 

 

 

 

 

 

Att han kommer och drar sina fingrar genom mitt hår kan jag någonstans förstå, att han verkligen vill att jag ska veta att det är han som är där eftersom det var det jag gjorde på honom i flera timmar innan han dog.. men det med musiken kan jag inte riktigt förstå förutom att han själv var ett riktigt ”fan” av musik. Och det med lukter kan ju höra ihop med att jag brukar lukta på hans tröja varje dag… kanske, vem vet vad som är vad och varför… men egentligen spelar inte det någon roll för jag är evigt tacksam för alla de små tecknen som jag redan har fått!…

 

 

 

Gud vad jag saknar honom, bara vetskapen om att jag aldrig mer kommer att få prata med honom, att jag inte hann vara med honom, att jag inte hann åka till honom och göra det som vi så länge hade tänkt, att han inte kommer att få se min stuga när den är färdig byggd, att jag inte får se när han skulle bygga sitt eget hus… att jag inte hann tacka honom tillräckligt för allt han gjorde för mig..

Varför kunde jag inte bara vara i nuet och ta tillvara på det jag hade när det fanns… varför förstod jag inte det då…?

 

 

 

På något sätt blir det som att det är en dubbel sorg nu, det är en snarlik känsla som när min farmor gick bort 2008. Men då hann jag inte upp för att ta farväl av henne alls! Men jag var absolut inte klar med henne heller. Och den gången blev jag med avbruten och vilseledd från att åka upp till henne.. och det var ju lite samma sak nu, fast denna gång visste jag att han skulle gå bort men ingen fattade att det skulle gå så fort!!!

 

 

 

Ångesten envisas med att fortfarande komma och hälsa på… men försöker att mota bort den eller acceptera den så gott det går… men livet känns inte så lätt just nu… det är många olösta frågor…

 

… känner mig även mer rastlös än jag brukar och vill inte gärna vara ensam heller, det är en ovan känsla för jag har verkligen lärt mig att vara själv under de sista åren i mitt liv…

Ledig dag

I dag har jag och min vovve tillsammans med god vän promenerat runt Flatensjön. Och jäklar vad det var jobbigt!!! Så mycket snö att pulsa i och som vanligt så hade jag för mycket kläder på mig, var helt genomsvettig när vi var klara. Vi passade även på att gena över sjön på isen. Det är så där lagom farligt och läskigt… och innan vi nådde land och säker mark så var jag bara tvungen att göra en snöängel där mitt på isen och den orörda snön! Det är så härligt att få göra så där barnsliga, löjliga saker ibland. Man gör dem alldeles för sällan. Och allra helst sedan jag ätit mina mediciner de sista fyra åren, då är jag sååå tråkig!!!

Men innan promenerade så mådde jag inget bra alls, tänker mycket på min vän som gick bort för två veckor sedan. Jag borde egentligen bli mer levnadsglad och värdera livet mer, men det har liksom blivit tvärtom. Jag ser ingen glädje i någonting alls, gör saker, planerar, men gör det bara för att jag ska göra någonting… men inget känns riktigt kul! Jag är trött, vill helst bara vara hemma och låsa in mig och se på romantiska filmer och drömma mig bort… jag kan med känna att varför är jag kvar på jorden, varför har jag klarat mig trots allt jag varit med om… och jag som i omgångar har velat ta mitt liv…! Hur går det ihop med min vän som inte ens kunde välja… han hann inte ens förstå… och än mindre jag som är kvar… jag har så mycket ånger över allt som jag inte har gjort tillsammans med honom och ändå så fick vi uppleva mycket tillsammans.

Jag ska försöka göra en lista på saker som jag vill uppleva, vad som är viktig och vilka som är mina riktiga vänner..

Mitt hår…

Vaknade i natt av att jag låg och drog i mitt hår hela tiden, drog med fingrarna genom håret. var halvvaken men kunde ändå inte sluta att göra det. Det var jättekonstigt! Kom sedan på att det var ju det jag gjorde med min bäste vän när han låg inför döden. Jag drog mina händer genom hans hår nästan hela tiden i fem timmar… det var skönt och mysigt att få göra det och så hoppades jag att han kände av det och att det gav honom lugn… vilket det faktiskt verkade som att det gjorde…

 

.

 

.. men jag tror att det var han som var där hos mig i natt och att det var han som drog sina händer genom mitt hår… för det var en sådan märklig känsla, som att min hjärna sa att jag skulle sluta att göra det men att det ändå fortsatte att hända…. När jag sedan vaknade och gick upp i morse så kom jag inte ihåg det men när jag kom in i badrummet och såg mig i spegeln så stod håret på ända, men var ändå mjukt och lent…!

 

 

 

 

I kväll har jag varit på Mindfullness träff. Det var skönt och jag kände lugnet komma. Vi gjorde en övning som avslutades med att man skulle lukta på sina händer och det som hände var att jag började tänka på mig vän… jag fick nämligen en tröja som har tillhört honom av hans brors fru, som luktade som han brukade göra när vi träffades. Hans bortgång sätter sina spår i min vardag hela tiden.. jag önskar att jag kunde dra tiden tillbaka… det är många saker som jag skulle ha gjort annorlunda då…

 

 Lev med dina minnen men glöm inte din framtid…

Tänker mycket…

När jag satte mig på tåget så kände jag mig som hemma, känslan kom direkt! Det var med stor sorg i mitt hjärta som jag nu satt där fast för fel anledning. Jag var på väg att ta farväl av en av mina bästa vänner, egentligen den enda som jag har delat så mycket olika och viktiga saker med och som alltid funnits där oavsett.

När jag satt där på tåget som susade fram så kom jag på att det var ju det här jag skulle ha gjort… åkt till honom för länge länge sedan. Det hade ju varit en perfekt tillflyktsort för vila, få energi, kunna skratta, åka skidor… ställer mig fortfarande den frågan om och om igen…. varför varför varför åkte jag inte som vi hade pratat om så många gånger..??? Nu är det för sent…! Och det gör så ont i min själ… det sliter och drar… jag kan inte ändra på det… men vad kan jag göra…

Jag funderar mycket över livet, om jag gör det jag vill, om jag ”ser” mina vänner, om jag träffar dem jag vill, vad jag ska lägga min tid på, vad är viktigt??

 

Det första jag gjorde efter jag kom hem från Östersund var att strunta i många av mina ”regler”. Som att Lillprinsen inte får äta ostbollar före maten, ingen slavisk läggtid på helgen, vara mer i nuet, strunta i att det ligger damm i hörnen. Men vad hjälper det egentligen, han kommer inte att komma tillbaka ändå… men jag kanske kan ta vara lite mer på livet, av det som jag har kvar… och det man ju inte veta… hur långt är det?…!

 

 

 

 

Kan få dåligt samvete när jag ibland känner mig glad, bara glad över ingenting egentligen, känns orättvist att jag ska få känna det när min vän inte fick känna det…. när han inte fick leva… tänker mycket på hur det skulle ha varit, de sista veckorna i hans liv, hur mycket kärlek jag skulle hunnit ge till honom… jag fick endast fem timmar, fem timmar… de sista i hans liv… jag hoppas innerligt att han kände att jag var där, att han inte hade en känsla av besvikelse av att jag aldrig kom… vi hade ju en ”plan”…

 

 

 

Jag vet att han hade varit glad över att veta att jag nu till slut har träffat hans bror, fru och barn. Jag är dem evigt tacksam för att de släppte in mig i deras liv i hans sista stund… jag kan med känna en sorg över att jag inte fått lära känna dem innan. Jag vet att om jag bara hade åkt dit så hade jag åkt igen och igen och igen. Ibland är det bara så att det känns direkt att det kommer att fungera, att man känner sig som hemma på en gång… så var det när jag träffade dom… och nu är jag så glad för hans brors fru ringde i dag och ska vara i Stockholm i morgon och då ska jag få tillfälle att träffa henne igen. Det känns skönt att få prata med någon som vet och förstår och känner min vän, någon som jag kan dela min sorg med…

 

 

jag tänker mycket på det som hände, att jag fortfarande inte förstår, att det är på riktigt… tänker mycket på hur jag mår… hur jag lever… är samtidigt rädd för om jag ska få cancer… ska jag kolla mig nu om jag har anlag för det…!?…

Mina väninnor som fått äran att träffa honom och som fått vara modell vid alla fotograferingar som vi gjort, till dessa vänner kommer jag att framkalla kort på dem en och en och posta till var och en, berätta om det tragiska att en sann vän har gått bort… och påminna dem om vilket oerhört professionell fotograf han var samt en sann vän…

 

 

 

Inget känns viktigt eller allt känns viktigt, kan inte bestämma vilket det är… det varierar från dag till dag… ångesten är tillbaka, den är som en gammal bekant som inte ger sig… jag försöker att bli vän med den… att få låta den gro som den vill…

 

 

 

Ha inte oro för något som inte har hänt…

Ska livet gå vidare…

Kom hem så trött! Många minnen, bilder och tankar i huvudet efter det senaste 15 timmarna… tänk vad livet kan gå fort och hur det kan ske sådana stora omvälvande förändringar som kommer att förändra ens liv för all framtid…

Jag fick närvara och ta farväl av en av mina bästa vänner. Det kan låta jobbigt och hemskt, så klart det var jobbigt men det var även vackert och fint.  Jag hade gråtit så mycket innan jag kom dit, så när jag såg honom ligga där i sängen så kunde jag inte gråta.

 

Jag satte mig på golvet så nära honom som möjligt och pratade med honom om våra gemensamma minnen och bad honom att boka en plats till mig med, nära honom! De fem timmarna som jag fick vara med honom på slutet var som att de bara försvann och flöt ihop… det jag tänkte mest på var om han hade ont, om han hörde oss i rummet och om han kände av min närvaro. Jag hade ju kommit överens med honom att jag skulle komma men på Tisdagen, och nu blev det akutresa upp redan som i går…

 

 

 

På slutet kunde jag känna att det blev en förändring över hela honom, energin, allt! Man bara visste att -nu var det inte långt kvar.. och visst var det så…

…sen såg jag på honom att han slutligen såg ”ljuset”… jag är helt övertygad… då kom mina tårar igen, de strömmade likt en vårflod som stegrade sig till en väldig orkan!

 

 

 

En stor tanke som har kommit fram i mitt inre är, att han var den människan som nog tyckte om mig mest… som jag var… jag var hans Gudinna… jag önskar att jag hade tagit mer hand om det… men hur ska man kunna veta hur lång tid man har på sig… jag kommer att sakna honom… det kommer att bli tomt…

…. jag skrev för någon månad sedan på min blogg om olika saker som jag skulle värna om i mitt liv och en av dem var att jag skulle skicka ett vykort i veckan till de som jag håller kär… och tänkt, det har jag fortfarande inte gjort, men ni ska veta att jag tänkt! Men det är ju precis som i detta fall, man kan inte bara ”tänka” man måste agera med!

 

Det är viktigt, livet att det som pågår hela tiden, just nu!

Min sista resa…

Hur kan jag vara så trött fast jag bara sitter här på tåget timme ut och timme in… tider bara flyger iväg… men jag märker ingen skillnad, bara att det blir mörkare utanför och att jag blir lätt illamående av att åka de här snabba tågen… även om det kör upp till straxt över 200km/tim så är det inte fort nog just nu. Min vän ligger och ska snart somna in… för en vecka sedan fick han veta att han kommer inte att leva längre än kanske mellan 3-4 veckor till!!!

 

 

Vi pratade i telefonen och då bestämde vi att jag skulle komma i början på nästa vecka och bo hos honom och avlasta hans bror som då skulle flytta hem till sitt ett tag. Men i dag är det bara TRE veckor sedan han fick reda på att han hade cancer!!!

 

 

Det gick inte att vänta tills i början på nästa vecka, för på bara några dagar så har hans tillstånd försämrats avsevärt! Vi hade ju en plan!!! Jag skulle ju komma och laga mat åt honom, han skulle lukta på mitt nytvättade hår och vi skulle ligga i samma säng… dela en del av hans sista tid i livet!… men så blir det inte… troligen om jag har otur (om man nu kan kalla det så) så kanske han inte ens kommer att känna igen mig när jag kommer eller att han kanske inte ens vaknar mer alls… för mig är det en stor katastrof, av egoistiska skäl så är det hemskt att inte få ta farväl…

 

jag ville ju visa honom att jag älskar honom… visa honom att jag bryr mig… visa honom den sista kärleken i livet… min kärlek till honom… att han skulle få känna min värme och få lukta på mitt hår… det var det han sa bland de sista gångerna som vi pratade… att han kommer speciellt ihåg hur han brukade gå in i mitt rum på jobbet och lukta på mitt hår, hur mycket han älskade att göra det… han berättade även att jag var den enda kvinna som han någonsin hade varit förälskad i…

 

 

…. och nu så sitter jag här och tiden bara rinner iväg… men snart så kommer jag att lägga min kind mot hans och låta mitt hår få vidröra hans näsa… så kanske någonstans inom honom kommer en förnimmelse att slå till och att han kommer ihåg och känner en välbekant varm känsla…. från hans Gudinna…

 

En annan dag…

Till skolan och lämnade Lillprinsen, sen till Prinsessan och hämtade mitt bankomatkort som jag inte fick tillbaka när hon handlade i går… det var ju inte någons fel egentligen, men jobbigt att åka och hämta bara… men vi fick en trevlig pratstund om livet…

Försökte jobba så gott jag kunde, som vanligt sedan min vän är sjuk i cancer, så har jag svårt att fokusera, så det blir som det blir.. känner med att ju mer jag jobbar med mina siffror och papper ju mer borde jag lägga tid på att jobba med människor istället! Att få vara tillsammans med någon partner eller arbetsgrupp, att vara delaktig i något.

Som när jag och min vän jobbade ihop med skapande, så hade man mer ett värde, någon var genuint intresserad av mitt arbete och jag var beroende av honom på ett positivt sätt. Det var den mest givande arbetstiden i mitt liv faktiskt.

 

Så nu ska jag försöka att ändra fokus på mitt liv. Måste hitta en balans. Jag tror någonstans att min vän hade nog sin balans, han gjorde verkligen det han gillade mest; att åka skidor, äga en Porsche, ägna sig åt ett tillfredsställande (någotsånär i alla fall) arbete m.m. Men sen hade han med, precis som alla andra vissa bitar som inte var på plats…

 

 

Sen finns det ytliga problem som man kan tycka är löjliga och onödiga. Men det som irriterar mig mest, det är när människor lägger över problemet på mig, att det blir jag som är boven i dramat, att det är jag som förstorar allt, att det är jag som är den ”perfekta”, att det är jag som inte är ödmjuk, att det är jag som är elak… men det som är viktigt, det är att ord och handling måste gå ihop!

 

Man kan ju inte säga en sak och sedan inte kunna visa det i handling… och vad är handling då.. jo att t.ex. lyssna och förstå vad som är viktigt för den andre personen och därefter se till att det sker med omtanke… och jag kan inte bara finnas där hela tiden som att man är för given… det finns massor av människor där ute som tillåter olika saker och som har olika ”krav”…

Jag har träffat på många olika sorter och det som jag har lärt mig, det är att jag vill gärna umgås med människor som kan ge energi och inte bara ta, som har initiativförmåga, som kommer med förslag och som är handlingsbenägen, som har självinsikt och inte kastar tillbaka allt utan som kan vara konstruktiv…vad detta än kommer ifrån eller vad det ger för resultat är egentligen oväsentligt för det finns mycket viktigare saker just nu… min vän… som inte ens har något val…

 

                                

livet ska inte vara en uppförsbacke hela tiden, är man två t.ex så ska det vara med utför än uppför annars kan man ju lika gärna åka på en raksträcka själv för då vet man ju vad man har att vänta sig i alla fall…

 

Jag är rädd… för jag får inte tag i min vän… är orolig för hur han känner, tänker, mår… kan inte för mitt liv föreställa mig hur det kan vara i hans situation… men hoppas och önskar att han kan ta emot mig så jag kan få hjälpa honom med vad det än är, vad som helst….! Saknar hans röst… känns som jag är besatt av tanken att han ska lämna mig, världen… jag har aldrig upplevt denna känsla förut förutom med min farmor… det var en fruktansvärd upplevelse när hon gick bort och jag fick inte ta avsked av henne och det har jag mått illa av sedan dess och hon gick bort 2008… önskar än i dag att hon ska komma till mig så att jag kan få ta farväl och säga hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig… även om det inte kan ge henne livet tillbaka…