Archives

Går som i koma…

Sov nästan ingenting i natt… kan bara tänka på min bästa vän hela tiden… känns så otroligt overkligt. Tänker på döden, på livet efter och på dödsångest eller inte dödsångest… hur skulle det kännas för mig med ett sådant besked, har jag levt det liv jag har velat? Är jag nöjd nu? Eller vad är det jag vill? Vad är viktigt? Vad är att vara lycklig!? En sak är säker att jag är väldigt lycklig över att han fått vara hans vän i så många år. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle betyda så mycket för mig som det nu visar sig göra… jag kan inte förstå eller se hur jag ska klara mig utan honom sedan.. han har ju alltid funnits där även om vi inte träffats eller pratat med varandra hela tiden.

Jag är säker på att jag kommer att omvärdera mitt liv efter detta. Jag har redan börjat att göra det. Det jag vill nu är att ge honom det bästa jag kan av min kärlek till honom, han är värd det bästa och det har han alltid varit! Jag hoppas med att han vet det och kan ta emot det av mig när jag kommer upp och att jag kan ge det i vilken form det än må hända vara. Fast allt är fortfarande för overkligt och jag kan inte låta bli att fortfarande hoppas, det känns som att jag ska snart ska vakna upp ur min dröm, denna mardröm som aldrig verkar ta slut!

Kan knappt jobba heller, är otroligt ofokuserad. Det var så läskigt i dag, jag letade efter en pärm som skulle vara i bokhyllan, jag har fyra stycken svarta pärmar bredvid varandra, jag tittade på dem i hyllan säkert fem till sex gånger under några timmar. Och jag tänkte att -nej fasen också, nu kan ju inte göra min moms som jag hade tänkt i dag!!!! Suck! Helt plötsligt på eftermiddagen så tittar jag i hyllan och vad står där?? Jo min pärm!!! Det har stått där hela tiden…! Men jag ser inget och fattar inget och hör inget! Jag är som i en annan värld, inte här!

 

 

Senare på eftermiddagen satt jag och tittade ut genom fönstret och kände att detta går inte… min tårar började åter igen att rinna nedför mina kinder, till slut övergår de i ett hulkande av gråt och jag börjar känna mig arg!!! Jag vill bara skrika rakt ut att detta är FEL!!!! Det är inte sant!!! Det är fel fel fel!!!

Samma var det när jag skulle åka till min Mindfullness kurs. Jag vet ju precis vart jag ska, hittar som handen i handsken i Nacka och har ju varit där för en vecka sedan. Men helt plötsligt så får jag som en Blackout! Jag kan inte se någonting framför mig, ingen vägkarta i mitt huvud, inget hus, ingen adress, inget!!! Vart ska jag svänga..??? Fick sakta ner farten för att se om hjärnan skulle komma åter igen… och det gjorde den efter en stund, tack och lov!

Mina Mindfullnessövningar gjorde gott, det var skönt att få koppla bort allting för en stund och bara försöka vara i nuet. Ohc jag lyckade faktiskt!

 

När jag sedan kom hem så gick det för en gångs skull bra med Lillprinsen och få honom i säng! Gjorde mig en vegosallad som blev jättegod och la mig sedan i badet och tog med datorn och tittade på en Youtube film som en av mina gamla goda vänner hade mailat mig. Det handlar om en man som varit i koma i sju dygn och som omöjligen skulle komma åter till livet. Han berättar att han har varit på andra sidan och kan beskriva otroliga saker fast hans hjärna har varit ”död” under denna tid…

 

 

Allt annat blir patetsikt

Har jag något att säga över huvudtaget i dag…!?! vad jag har gjort spelar någon roll längre.

Jag bara önskar att jag hade gjort den där resan till min bästa vän, det som vi pratat om så länge, att vi skulle åka skidor och att jag skulle hjälpa honom att renovera hans lägenhet (som han hållit på med i flera år faktiskt :-) Jag tänkte att jag ville hjälpa till, hjälpa honom som han har hjälpt mig så många gånger innan. Han fanns alltid där, så länge han bodde i Stockholm så träffades vi ofta. Vi jobbad ihop tätt, tätt!

 

Vi hade en speciell relation, en sådan som inte växer på träd! En unik sådan. Som han sa i dag när vi pratade i telefon, det var magiskt ibland. Det finns så många olika ögonblick som man bara kommer på i sådana här tillfällen som detta. Så klart så har man många stunder då man kommer på sig själv med att tänka på olika fantastiska stunder som vi haft.

Tänk bara:

* alla TUSENTALS bilder som han har fotat på mig
* alla mönster som han har ritat till mina plagg
* alla timmar som vi har varit tillsammans och jobbat
* alla nätter som vi har suttit uppe
* den gången som vi åkte och köpte Julgran som han sedan sågade till inne i lägenheten
* När vi gick på hustaken i Gamla Stan
* När vi skrattade så vi höll på att svimma
* När jag var den enda som fick köra hans Porsche!


* När vi mms:ade bilder till varandra på coola bilar!
* När vi fotade på Ingarö vid klipporna
* När vi slappade i soffan
* När han var med och rev ut hela köket i min stuga
* När han fotade mig när jag gjorde en snöängel i Maj månad!
* När jag alltid ringde honom då jag satt i bilen på väg till landet
* de gånger som vi båda kände oss ensamma och kunde skämta om vem som det var mest synd om
* När jag alltid tjatade på att han skulle flytta till Stockholm

 

När jag ser på alla bilder som vi fotat så ser jag en glad kvinna med glimten i ögat, det var det han var bäst på, att locka fram min bästa glada sida, han fick mig att skratta, igen och igen, tack min bästa vän.

 

 

Det är många gånger som jag har tittat på bilder och sett mig i spegeln efter det och verkligen saknat den där glimten… den tiden som var just då i mitt liv, var en bland de gladaste tiderna jag haft på länge länge…

 

När man vet att det är ens bästa vän, det är när man kanske inte ses så ofta längre, men när man väl träffas eller pratar i telefon så är det som i går, man känner sig hemma, det är som man tar vid där man slutade, när man bara har goda minnen ihop, när man kommer att känna en sådan enorm saknad att man inte vet hur det ska gå till att fortsätta utan, när man inte kan förstå hur livet kan vara så orättvist, när man ångrar att man inte gjorde ”det där”, när man vill stanna klockan…

 

Vad gör man när en av ens bästa vänner ringer och berättar att han har cancer i levern och en tumör bakom ögat, att läkaren har sagt att han kommer att leva mellan 3-4 veckor till…. att han för bara 2 veckor sedan var på väg på en lång resa och nu är det bara 3-4 veckor kvar till slutet på hans resa…!

Då ifrågasätter man Gud, finns han? Men jag ger inte upp hoppet, det är det sista som sviker en!

Jag tror på mirakel och underverk! Det har hänt förr och kommer att hända igen… vad ska man säga… hur säger man till svar…. jag är chockad och fruktansvärt ledsen, jag har otroligt ont i min själ, mitt hjärta, mitt bröst, ångest, kan inte andas… jag vill bara ligga där och mysa i soffan och blunda tillsammans och låtsas som ingenting har hänt…..

Innerst inne så känner jag att det kommer att bli bra… ett underverk är på väg…