Archives

SVINONT i halsen!!!

Men FY HUGA SKIT!!!!

Bildresultat för ont i halsen

Varför ONT som ATTAN i halsen nu????!!! Jag som aldrig brukar vara sjuk! Det gör så förbannat ont när jag sväljer så jag håller på att krevera! Börjar till och med gå upp mot öronen! Varför varför varför? Och vad då, jag är ju vuxen, är det inte bara barn som brukar ha ont mot öronen?!

Jag ska ju vara ledig för en gångs skull i hela 9 dagar! Ska ju åka till landet i morgon med Lillprinsen :-) Har lagat mat hela kvällen för att ta med färdigt dit. Skönt att slippa stå där då det inte finns rinnande vatten. Är så bökigt då det inte är sommar och varmt. För då är det så klart lättare att stå ute o diska mm.

 

 

 

För övrigt så har det varit en ganska ”normal dag” förutom att jag har fått mitt anställningsavtal påskrivet vilket innebär att jag kan slappna av och äntligen gå mot nya mål och vara anställd! Yiiiiippppiiiii!

Hej igen!

Nu har jag inte varit här på lääääänge….

Hur mår jag nu då… har inte träffat min psykologdoktor på länge. Har gått ganska bra. Men det som hon var bäst på, som jag själv alltid glömmer, är att påminna mig själv om hur duktig jag är, vad jag har presterat, vad jag kan, vad jag gjort m.m. För så fort det blir något dåligt så straffar jag mig själv så himla mycket, istället för att komma ihåg hur långt jag redan kommit.

Jag borde ge mig själv beröm istället!

Jag saknar fortfarande min vän mycket… en del till varför jag slutade skriva var för att han var den enda som jag visste läste min blogg varje dag… jag var ju hans enda stora förälskelse… den sida som fanns på hans Ipad (efter han gått bort) var min ADHD blogg… jag saknar min enda bästa vän, enda vän som accepterade mig för den jag är, enda vän som kunde skratta med och åt mig…

 

 

Tillfälligt tillbaka…

Livet suger… eller gör det inte det?

Jag är ju egentligen hur lyckligt lottad som helst som har mitt älskade landställe… där jag bar akan vara! Jag bara ÄLSKAR att vara där! Det mesta handlar om att jag hela tiden ”säljer” mig själv för att rädda andra! Jag borde vara mer egoist och tänka på vad mina värderingar och visioner är…

Gummisnodd!?

 

Bildresultat för gummisnoddVarför kan jag inte få den respekt som jag förtjänar? Hur kommer det sig att jag som oftast känner mig trampad på, överkörd. Det känns som att min son, dotter, arbetskompis och den man som jag tror mig vilja dela resten av mitt liv med… att de alla töjer på mitt gummiband!
Men nu så börjar det kännas som att det börjar att brista! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg! Det är tråkigt att känna sig så. Att inte kunna lägga all energi på att vara glad och tacksam utan att istället lägga mycket energi på att känna mig ledsen och utnyttjad.

Men jag vet ju med så klart att problemet ligger även hos mig eftersom det är jag som måste sätta ”ner foten”!

Men det har aldrig varit min grej att bli arg! I alla fall inte de senaste 10-12 åren… inte sedan jag har börjat gå i min terapi, och det var ju typ 13-14 ÅR sedan!!!! Sjukt vad tiden går fort!

Så allt är väl inte bra då med att inte bli arg verkar det som eftersom folk utnyttjar och töjer på mitt gummiband!!!

Så nu ska jag försöka med att ha ”familjeråd” en dag, en dag då det inte är några konflikter, en dag då man kan gå igenom allt vad som behöver göras i ett hem, vad man kan förväntas av ett barn, en vuxen, en tonåring… alla har ju sitt ansvar! Alla behöver lägga in sitt ansvar i ett boende, i att leva och för att alla ska få vara glada och ha energi över till annat än bråk!

Samtidigt som jag blir riktigt förbannad, så tänker jag även mycket på min vän som dog, att jag inte orkar och vill lägga en massa energi över huvudtaget på att ens orka be mina medmänniskor om att de ska förstå och vilja själva, utan helt enkelt bara sluta göra allt och strunta i vad som händer… undrar om jag är mesig? för snäll? för mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd! Och om jag ska beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som ska hända, så då tar jag hellre kontroll! För alla erfarenheter jag har av de situationer som jag inte har lagt mig, så har det alltid glömts bort något som vi skulle haft med, eller vart vi skulle varit m.m. Så det är lika bra att jag gör det, så blir det gjort! Sedan så vet jag vad jag vill, jag har bott själv i över 4 år, vilket gör att man måste planera allt själv med!

Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket så man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är ok…

 

Hatar att vara hemma!

 

Varför hatar jag så mycket att vara hemma i Stockholm när det blir vår och sommar!?

Varför vill jag bara till mitt landställe hela tiden???

Varför tycker jag att det inte finns något här hemma i ”stan” som får mig att känna mig ”hemma”??

 


Det kan gå rätt så bra på vintern, men absolut INTE på vår, sommar och höst!
Då VILL jag bara dit HELA tiden!

 

 

Men en sida av mig är rädd, rädd för att vara hemma, att känna mig ensam men ändå inte ensam… jag tror att det härstammar ifrån att på mitt landställe har jag alltid känt mig trygg och älskad, det har ALLTID varit MIN TRYGGA PLATS!

 

 

 

 

Bildresultat för älskad

 

Där har  jag fått vara den jag är oavsett vad jag har presterat eller inte, alltid blivit älskad för den jag är av min farmor… och säkert av farfar med… men min farmor hon har alltid varit mitt ALLT! Och nu är hon borta sedan flera år.. finns inte EN ENDA DAG som jag inte tänker på henne… och nu när min bästa vän med gått bort, så är det ytterligare en saknad av någon person som kände mig och som älskade mig för den jag är/var oavsett…

 

 

 

 

Jag får också alltid ångest första dagen /dagarna som min son går till sina ”pappaveckor” igen! Jag känner mig tom, blir tid över för att göra ingenting! Jag vill ha ordnat kaos hela tiden, jag vill känna att jag ”lever”! Jag klarar inte av att det inte finns någonting alls…. förut för flera år sedan i min terapi så fick jag öva på att göra ingenting, så fick jag skriva in i min kalender att jag skulle ha en ”obokad helg”. Att jag inte fick bestämma något innan den dagen kom. Det gick ganska bra faktiskt. Men nu så känns det som att jag kommit in i något ekorrhjul igen! Stressig, glömmer saker, gör fel saker, ligger efter…

 

 

 

 

Men så fort jag har vänt min ”ångvält” så går det rätt bra i alla fall. Så nu har jag vänt den från att åka mot landet till att vara i stan. Ska försöka att ta hand om mig själv och ta det lugnt och jobba igen lite saker som ligger efter.
Det är tur att jag har en sådan förstående man som kan lyssna, trösta och förstå sig på mig…

 

 

 

Jag gråter och undrar varför livet ska vara så svårt? Varför kan det inte få vara lite enklare? Ibland tänker jag att jag gärna skulle byta mitt liv till någon som inte hade ADHD och bipolär, att jag bara fick vara ”vanlig”… men mitt liv har gått in i en ny fas. Jag är älskad på riktigt, av en fantastisk man (men som ibland retar gallfeber på mig LOL) men han är helt klart den första man som kan lära och ge mig något som får mig att vilja förändra mig. Men det är samtidigt svårt för mig att vara tillsammans med någon hela tiden, jag är van att vara själv, bestämma själv, bo själv… jag hade bestämt mig för att leva mitt eget liv, skapa mitt eget liv, bygga ut min stuga, förverkliga min dröm men själv. Om jag ville ha någon att dela mitt liv med så ville jag ha ALLT! En själsfrände. Nu tror jag att jag har hittat den, det är kanske ännu bättre, min saknade pusselbit!

Bildresultat för fel pusselbit

 

Nu vill jag dela mitt liv med den man jag älskar… i glädje och i sorg… jag vill att den här relationen ska vara annorlunda, hel och ren… vacker… ömsint… jag vill lära känna honom ändå in i själen, jag vill att han ska se in i mina ögon och kunna se min själ och känna att han att han finns där, att han har tagit platsen i mitt hjärta… jag vill ge honom allt som får honom att må bäst!

 

Motorcykel!

Jaha, så blev man med motorcykel då!

 

Helt plötsligt så fick jag en Suzuki GSX 750 att köra med hela sommaren! Det är min bästa väns bror som har köpt en gammal ”kör-skole-cykel” som han ska ”pimpa” upp och sälja i höst men som jag fram tills dess får låna och övningsköra med min kompis med! Nu menar jag att jag ska hjälpa henne med att övningsköra, så hon äntligen ska få sitt MC kort (för jag har ju redan mitt sedan jag var 17 år!)
Så KUL!

 

 

För övrigt rullar livet på som vanligt, ena dagen mår man bäst och är glad och lycklig och vill bo på landet resten av livet och knappt jobba och bara vara i fred och andra dagen vill jag ha ett bra och stimulerande jobb och ha pengar över och kunna köpa kläder och resa… och vara sambo och lycklig… men jag är ju bipolär… vilket innebär att det är ett ständiga pågående ändrade känslor den ena dagen till den andra…!

 

 

 

Det var som jag sa till min lillebror i dag när vi pratade om mediciner, att jag försöker alltid vid något byte att hålla ut i sex månader… för vem säger om det är bra det man tar och får, det man blir och är… vad har man för referenser? HUR var jag innan jag över huvud taget åt mina mediciner och visste att jag ens hade ADHD och bipolär???

VEM är normal?

VAD är normal???

 

Det är helt sjukt att man ska fylla 50 år nästa vinter! Jag är inte alls klar med allt jag vill göra… men samtidigt ibland så vill jag inte ens upplev mer saker heller, är så rädd för att få fortsätta att vara olycklig och få otur i allt jämt! Och vad är man nöjd med, vad vill man prestera och få gjort i livet… vad är viktigt? Oftast så slutar det med två olika alternativ:

 

 

 

1. Bygga klart min äskade sommarstuga och bara bo där och leva som en eremit och få ha lugn och ro, inte så mycket saker och människor som kan komma in och störa i mitt liv

 

2. Bygga klart min älskade sommarstuga, skapa ett nytt företag och jobba och få ihop något meningsfullt samt en bra ekonomi för att kunna resa, köpa den mat man önskar, kläder och min efterlängtade bil

 

…men någonstans på vägen till den ålder som jag kommit till och mina insikter med ADHD:n m.m. så är jag mest intresserad av att bara få ”vara”… min stuga blir alltid nummer ETT… sedan har jag på sista tiden lärt mig att kärleken kanske finns ändå även för mig… att kunna ta emot och att kunna vara osams och ändå kunna älska och bli älskad…

Vet inte…

 

 

Nu har jag inte varit inne här sedan min bästa vän dog.. har liksom tappat lusten… känner mig vilsen… känner att livet inte kan gå vidare som vanligt och även om det skulle vara så, så vill jag inte det! Det är så orättvist! Varför var han tvungen att lämna mig och alla hans nära och kära??? Vad finns det för rättvisa i det?…

 

 

 

 

Jag tror aldrig jag har känt mig så snurrig i huvudet som jag har gjort de senaste veckorna! Glömmer saker, förlägger nycklar, plånbok, till och med hundbajspåsarna! Ibland undrar jag om alla har lika svårt som jag med att komma ihåg saker, eller är det bara jag (nu menar jag inte att det bara är jag i hela universum, men att det är förknippat med min ADHD).

Min mobil är fullpackad med påminnelser och händelser, allt i olika färger som alla var och en står för olika saker som t.ex.
* Blått -     Barn
* Grönt -   Egen tid
* Orange – Arbete
* Rött -      Viktigt

 

 

Jag vill jobba och tjäna pengar så jag kan få förverkliga mina drömmar om att få resa och framför allt få mer pengar över för att göra i ordning mitt landställe. Och tänk att kunna gå och handla mat utan att titta på prislapparna. Nu när jag handlar så planerar jag min mat i förväg och tittar på erbjudanden från olika affärer. Jag handlar inte en massa ingredienser för avancerade maträtter, både för att det är för krävande för mig att iordningställa dem (samt att det tar för lång tid) och för att jag helt enkelt inte har råd! Och samma är det vad gäller kläder och gå ut på bio eller restaurang! HUR kul är livet från en skala 1 till 10? Men samtidigt så kan jag inte bry mig, för jag är frisk och lever, likaså mina barn och vänner.

 

 

En annan del av mig vill jobba så lite som möjligt och bara vara på mitt landställe och inte bli störd eller förstörd av någonting. Att bara få kunna sitta och läsa de där böckerna som jag aldrig gör, och sy den där kappan som jag tänk om sååå länge, och bara få ligga i flera dagar och se på gamla romantiska filmer…. tänk att jag har varit sjukskriven i ETT ÅR på halvtid men ändå så hinner jag inte med de vanliga vardagsbestyren… vad gör jag för fel?!

Helvetet fortsätter…!

Varför händer allt mig hela tiden? Jag tror jag ska skriva en bok faktiskt. Med risk för att man kommer att må ännu sämre då eftersom man måste komma ihåg alla tragiska och överjävliga händelser som man har varit med om. Det är kanske är ett enda självplågeri!

 

 

Jag och Lillprinsen skulle i alla fall iväg med bilen på utflykt och hämta hem katten som varit borta hos en kompis över helgen. Satte oss i bilen och började köra iväg och vad händer då? Jo bromsarna fungerar INTE längre!!! Precis som det inte vore nog med att bakaxeln är trasig och måste bytas och att handbromsen inte fungerar som den ska samt att avgasröret inte kommer att hålla tätt så länge till heller!!!

Mitt helvete slutar aldrig känns det som… samma fråga, varför varför varför råkar vissa människor ut för allt medan andra bara har värsta flytet hela tiden??? Jag har ju konsekvent tänkande nu för tiden och har jobbat stenhårt med kognitiv terapi i över 13 år! Men när ska jag få något flyt???

 

 

Ibland vet jag inte om jag vill något alls… det är tur att jag har mina mediciner som gör att jag inte kan gå ner mig så djupt, att jag inte heller får den värsta ångesten… att jag kan hålla huvudet ovanför ytan… men jag är trött trött trött… har ingen motivation, känner mig som en ensamvarg, bokar in saker men kan inte känna någon riktig glädje, jag saknar en riktig vän, någon som verkligen saknar mig och tycker att jag är kul, någon som kan ge energi, någon som har initiativförmåga, någon som vill vara med mig, någon som ringer och frågar om vi ska ses och hitta på något, någon som kan komma med idéer om vad som är bra för mig… någon någon någon…

 

 

…jag är en ensamvarg nu för tiden… det är iofs ett val, jag tycker om att vara ensam. Fast det fungerar bäst när jag har mina rutiner, helst när jag har Lillprinsen hemma, för då är det mer befogat att bara sitta själv i soffan när han har lagt sig. Eller om jag har jobbat en heldag och sen kommer hem till ett tomt hem, ÅHHH vad det är skönt. Jag älskar verkligen det! Känslan av trygghet, tomt och tyst, att bara få ”vara”.

 

 

 

 

Önskar att min vän hade kunnat tala om för mig vad jag ska göra nu… han kände mig och hade svaren på det mesta… det var en bland de bästa tider jag har haft, då på den tiden när vi umgicks, fotade, skrattade, var tillsammans dygnet runt… slet som djur men hade så otroligt roligt med!

Jag kan inte låta livet gå vidare bra som att ingenting har hänt, för det har hänt! Vad vill jag göra… vad är roligt… vem är rolig… vad blir man lycklig av… vad får mig att skratta…

3 veckor sedan…

I går var det tre veckor sedan an av mina bästa vänner dog!… ibland skäms jag för att jag kan komma på mig själv med att fortsätta leva, att jag inte är ledsen HELA tiden eller/och att jag inte tänker på honom HELA tiden längre! Är det rätt eller fel?.. det är ju inte så att jag saknar honom mindre för det, för det gör jag!!! Jag önskar innerligt att han kunde svara när jag ringer och råda mig till hur jag ska tänka nu, vad jag ska göra nu?… han var ju alltid så klok. Inte som jag brukade vara, som var snabb och inte nåt vidare konsekvenstänkande alls (på den tiden, nu är det annat!) utan han var med eftertänksam och hade mer genomtänkta svar.

 

Det känns tomt, tråkigt, ensamt, övergivet på något sätt… ibland är det som att det känns som att det är viktigt att se alla möjligheter i livet, men i nästa sekund finns det inget som är värt att kämpa för riktigt. Ja, nu menar jag inte mina barn så klart utan allt annat runt om kring. Och det är inte lätt att ha fått en ADHD diagnos och gjort och gått igenom så många förändringar som jag har gjort på fyra år… man blir matt bara man tänker på det…

Ibland undrar jag om jag kommer att få mer energi av att få ett nytt jobb med nya trevliga arbetskamrater eller om det kommer att göra så att jag bara blir ännu tröttare än jag är i dag!?
Eller ska jag fortsätta att stänga in mig i min lägenhet utan att gå ut för att möta nya människor.. det har ju blivit min trygghet nu, klarar jag av att leva ”lagom”…?

 

I dag ringde Försäkringskassan till mig och sa att den 6 Maj så skulle jag få komma till Arbetsförmedlingen med henne och träffa min kontakt. Där ska de hjälpa mig med nytt arbete, jag ska få ”rehabiliteringsjobb” :-) ) förstår ni vilken tur jag har! ÄNTLIGEN något positivt i mitt liv. Och hon är så snäll och go och säger till mig att jag ska göra en lista på vad jag kan tänka mig att jobba med och så tillägger hon att:

Rhythmic Gymnastics Royalty Free Stock Photos - Image: 19125198

ALLT ÄR MÖJLIGT!

 

Ja, hur skulle den listan kunna se ut…? jag har några viktiga punkter som går före jobbet egentligen…

* Vart arbetet ligger geografiskt
* Flextid
* Rörligt arbete
* Ljusa arbetslokaler med fönster ut
* Bra om jag kan välja att arbeta hemifrån ibland
* Gärna något kreativt arbete, kanske med sömnad, produktion etc.
* Bra kommunikation mellan kollegorna
* Behöver ett arbete där jag vet vad som är mina arbetsuppgifter

 

 

Vad jag är:
* Jag hittar hela tiden nya effektivare lösningar, nya och snabbare arbetssätt och rutiner
* Jag kommer med nya idéer var dag. Ändra rutiner som det passar mig.

Vad är meningen…?

Lånade en bok på Bibblan i dag, Stefan Klein TID

Tre ”tidstjuvar” stjäl av livet

 

Inbromsning. Tiden måste inte upplevas som ett ständigt accelererande lokomotiv som rusar mot ålderdomen i expressfart. Det hävdar tyske författaren Stefan Klein. Med hjälp av vetenskapliga rön identifierar han tre ”tidstjuvar” som får tiden att rinna i väg.

 

Hur länge varar ett nu?
Vad händer när ingenting händer?
Varför tycks tiden ibland rusa iväg och ibland stå stilla?
Vilka är de tre tidstjuvarna?
Hur snabbt tempo klarar människan av?
Varför går livet allt fortare ju äldre vi blir?

 

 

Jag sitter fast i ett ekorrhjul, är missnöjd hela tiden, kan inte finna någon glädje i någonting, allt gör jag bara för att jag måste känns det som. Hinner inte med det jag vill göra fast jag egentligen inte gör något vettigt alls! Känner mig som jag är ”full” upp till hakan… av någonting… har en önskan om att få göra något, roliga saker som får mig att må bra, skratta, trivas i nuet. Men jag har ju alltid tyckt om att göra saker, att vila för mig är att göra någonting. Ja, som att tex. lösa korsord, måla om ett rum, sy någonting, klippa mina buskar och träd på landet… det är för mig ”lugn och ro”. Förr så tyckte jag att det var slöseri med tid när det inte hände någonting… och det känns som att det är lite så nu med. Fast nu är det ett annat slöseri! Nu är det mer att jag vill må bra, resa, lära mig något nytt…träffa goda vänner och få skratta och dela gemensamma ämnen.

 

Men vem har tid i dag…? Vill man träffa någon så måste man boka in i kalendern, så har man tur så kan man ses om några veckor! Men så är det ju för mig med! Eftersom jag vill göra saker och har även måsten så är det ju samma för mig med… jag kan inte bara låta min dyrbara tid rinna iväg med att göra ingenting, och då menar jag ingenting! Som att kväll efter kväll se på Tv och bara låta tiden rinna iväg… Vart tog tiden vägen då??? Det kommer ju inte tillbaka, det är inget ”lager” som man kan ta av som är obegränsat på något vis! Utan det är snarare en utgående vara som kommer att slut inom sinom tid…

Så vad vill man lägga sin tid på?

 

Jag kom på en sak i dag när jag fick några timmar över utan barn, denna dag har för övrigt varit en bland de värsta på länge när det gäller klockan och min inre tid! Allt blev fel från början, ville ut, men fastande i soffan för att beställa de där bilderna som jag hållit på med nu i flera kvällar. Det är viktiga bilder, det är ett av mina nya ”mindfullnessprojekt” som även handlar om att jag ska ”ge” till mina vänner. Jag tar fram fina bilder på mina vänner som jag sedan har tänkt att posta till dem lite då och då. Det är ett sätt att se på sin tid som ett glatt minne, inte en stress över att man inte fått något gjort… (hoppas jag)…

 

 

 

… för att gå tillbaka till det jag kom på, så handlar det om min son. Vi har det ganska jobbigt ihop. Och det finns säkert hundra anledningar till varför, men det viktigaste är inte det egentligen utan det handlar om att hitta en väg framåt för att få det att fungera! Jag har ju en hund sedan ett år tillbaka, det är en hund som jag bara skulle vara ”jourfamilj” åt tills någon annan ville köpa honom. Men efter ett tag kom jag på att jag själv ville köpa honom! Han var redan sex år och kom från Spanien. Jag har aldrig haft en egen hund och visste inget om hur man tränar en eller får dem att lyda och må bra.

 

 

Jag fick lära mig att det handlar om att man ska ”öka sitt värde”. Och nu har jag hållit på med det ett tag eller närmare bestämt i ett år! Och det börjar ge resultat! Men det som jag har märk (vilket inte är så konstigt egentligen) fast det blir mycket tydligare på hundar för de kan ju inte prata!

Det är som en färskvara, man ska inte tro att bara för att man har lärt in något så ska det vara där för evigt. Som t.ex. så vill jag att han ska komma till mig när jag ropar hans namn. Och när han gör det så får han godis. Och för att få honom att ens förstå det, så har jag tränat honom hemma. Man sätter sig på golvet mitt framför hunden, har en laddning med ”godis” och säger hundens namn gång på gång på gång, och efter varje gång man sagt det så ger man godis! Och väl ute i parken eller i skogen så vill man att hunden ska komma, så ropar man namnet, och vips så kommer han ihåg att, dit till matte är det kul att komma för där får man godis! Och det blir att man ökar sitt värde, att jag ska vara det som är bättre än något annat, att jag är födan för honom med är viktigt, för annars kommer man att få en hund som smiter till vad som helst som verkar roligare.

 

 

Och då kom jag på att jag kan ju göra samma sak med min son! Att ÖKA MITT VÄRDE! Och helt plötsligt kom jag på att det kan jag ju göra med mina vänner med, de som jag verkligen håller kär! För det är ju samma med mig med, jag väljer ju att umgås med de människor som ”ger mig något”! Hur mycket man än tycker om någon, så kommer inte det att räcka för den andre personen om man inte kan på något sätt tillfredsställa deras behov… man kan inte bara ”vara” och tro att det räcker med det. För man behöver stimulans i någon form och utveckling och saker att se fram emot.

 

Jag vill finna min inre balans…

… harmoni och min egna tidsklocka…
… jag är värd att må bra och få njuta av livet…
… att känna glädje och få skratta…