Archives

Ledig dag

I dag har jag och min vovve tillsammans med god vän promenerat runt Flatensjön. Och jäklar vad det var jobbigt!!! Så mycket snö att pulsa i och som vanligt så hade jag för mycket kläder på mig, var helt genomsvettig när vi var klara. Vi passade även på att gena över sjön på isen. Det är så där lagom farligt och läskigt… och innan vi nådde land och säker mark så var jag bara tvungen att göra en snöängel där mitt på isen och den orörda snön! Det är så härligt att få göra så där barnsliga, löjliga saker ibland. Man gör dem alldeles för sällan. Och allra helst sedan jag ätit mina mediciner de sista fyra åren, då är jag sååå tråkig!!!

Men innan promenerade så mådde jag inget bra alls, tänker mycket på min vän som gick bort för två veckor sedan. Jag borde egentligen bli mer levnadsglad och värdera livet mer, men det har liksom blivit tvärtom. Jag ser ingen glädje i någonting alls, gör saker, planerar, men gör det bara för att jag ska göra någonting… men inget känns riktigt kul! Jag är trött, vill helst bara vara hemma och låsa in mig och se på romantiska filmer och drömma mig bort… jag kan med känna att varför är jag kvar på jorden, varför har jag klarat mig trots allt jag varit med om… och jag som i omgångar har velat ta mitt liv…! Hur går det ihop med min vän som inte ens kunde välja… han hann inte ens förstå… och än mindre jag som är kvar… jag har så mycket ånger över allt som jag inte har gjort tillsammans med honom och ändå så fick vi uppleva mycket tillsammans.

Jag ska försöka göra en lista på saker som jag vill uppleva, vad som är viktig och vilka som är mina riktiga vänner..

Försöka ta mig ut…

 

 

 

I dag ska vi försöka att ta oss ut och åka pulka i Humlegården med våra bästa vänner, en mamma för mig och en killkompis för Lillprinsen :-)

Ska göra så gott jag kan även om min hjärna är hos min vän…

 

                                                                                                              

TRO HOPP & KÄRLEK… har jag fyllt mitt inre med …

Vi fick dagen att gå ändå. Hamnade till sist i Humleparken för att åka pulka, eller rättare sagt barnen åkte pulka och jag tog en promenad i parken medan min väninna gick och köpte kaffe. Eftersom jag hade gjort pick-nick så vart det efter ett tag dags för fikat men då tyckte Lillprinsen så synd om hunden som frös, så vi tog och åkte hem till våra vänner och fick ta vårt fika hemma istället. Det blev en trevlig eftermiddag med prat och mys i soffan, Scooby Doo film, mat och Melodifestivalen :-)

Men kan inte låta bli att tänka på min kära vän och emellanåt brista ut i gråt för hur orättvist livet är…. även om jag så klart fortfarande tror… och hoppas…

För övrigt är det jobbigt med Lillprinsen som hela tiden säger -Nej till allting och att det hela tiden ska argumenteras om allt… men med distans till allt annat så är det ingenting… men det som ät tråkigt är att det är så sorgligt när jag känner mig så hjälplös för att jag inte kan hjälpa honom, att inte veta hur jag ska göra föra att han ska må bäst… att han ska slippa vara så negativ och arg/sur ofta och få sina små utbrott och säga elaka saker till mig. Jag kan ta det även om det är ledsamt, men min sorg blir över honom som inte kan styra sig själv. Jag vet ju själv hur det är eftersom jag med haft samma problem innan jag fått rätt mediciner m.m.

 

Slutet blev i alla fall att han inte fick ”kill” vid läggdags för att han sagt så många dumma saker om/till mig och argumenterat om mycket, så jag ville försöka få honom att se sina konsekvenser. Men det värsta med det är ju att jag får sådan ångest och dåligt samvete!.. men i dag stod jag på mig. Och vi pratade om att man kan inte bara ta hela tiden man måste ge med, och att man behöver tänka på hur man låter och vad man säger till andra… så vi får väl se om det blir något ”kill” i morgon kväll…

Avslutade med ett glas av mitt favoritvin i soffan, 7 deadlie Zins :-)

2 helt lediga dagar

 

Nu har jag varit ledig i två dagar. Så skönt men även så jobbigt, för jag får ångest! Det är som att jag inte kan göra alla saker jag vill om jag inte har ett schema, som att gå till jobbet först och sedan komma hem och ”beta” av sin lista. Nu får jag ångest och känner mig lite låg… vill ibland bara lägga mig och sova..

I går, måndag, så röjde jag i källarförrådet för jag skulle ta upp ett ouppackat skåp som jag köpt på IKEA för flera år sedan. Ett vitrinskåp med tre glasdörrar som jag ska sätta ovanför matbordet i vardagsrummet. För nu när det ändå inte blir någon bostadsrätt så kan jag ju lika gärna satsa på att fixa i ordning så mycket som möjligt.

 

När jag väl stod där så insåg jag hur mycket jag saker egentligen har där som jag lika gärna skulle kunna slänga! Men det får bli en annan dag… bar upp skåpet och sedan har det blivit stående mot väggen sedan dess… planen var sedan att åka till Farsta och gå på Bibblan och ta en fika och kanske se över de nya böckerna som jag hade tänka låna.

 

Men jag blev sittandes med ångest framför datorn i soffan…! Det gick inte att flytta mig därifrån, varför varför varför ska man ha denna ångest som gör en oförmögen att göra det man har planerat???

 

 

 

 

Till slut när tiden var så knapp att jag knappt skulle hinna åka iväg, så gick det! Fick så klart stressa in på Bibblan, hann bara lämna tillbaka böckerna innan det var dags att åka igen.

 

Hem och ut med hunden och sedan iväg till Mindfullness kurs som min väninna ska ha. (Jag får gå som provelev åt henne för hon har precis startat ett eget företag och ska sedan ha dessa kurser.) Det var lärorikt och trevligt.

Det som jag tyckte var mest hemskt med kvällen var en övning som gick ut på att man skulle sitta mittemot varandra och den ena skulle prata och berätta medan den andra bara fick lyssna, inte säga någonting alls! Och det ämne som vi skulle berätta om (jag var först) var att säga vad som gjorde mig glad! Ja, det kan ju låta enkelt, men det var det verkligen inte!!! Jag kom knappt på någonting alls… det kändes otroligt sorgligt… vad är det för liv jag lever??? Jag känner mig så vilsen….

Men det jag upptäckte var att det först var svårt att bara sitta och lyssna, både för att det kändes elakt att inte få ge inputs och svara och säga något tillbaka, ungefär som att man är helt ointresserad… fast man inte var det så klart. Och sedan för att man upptäckte att det kom fram nya saker som hon berättade som jag kanske inte hade hört annars för att jag hade avbrutit m.m. Ganska intressant faktiskt!
Och så var det svårt att bara få berätta med när någon lyssnade hela tiden, det är man inte heller van vid…

Men vad är det som gör mig glad då????

Pick-nick på Flatensjön…

En helt underbar dag vid Flatensjön! (fast så här såg det ut i dag så klart… ännu vackrare med helt blå himmel och istäckt sjö)

Ägnade hela dagen åt att vara utomhus i det fantastiska vädret, sol och klarblå himmel. Tog en promenad längs sjön men blev sååå sugen på att grilla korv och fika att vi bara gick en lite sträcka innan vi satte oss på en klippa högt upp så man kunde se utöver hela sjön, alla familjer som åkte skridskor runt den plogade banan, de som redan satt och fikade med rykande koppar som värmde deras händer, ett pojke som låg och stånkade och stönade på isbanan och som antagligen inte orkade mer för i dag… helt enkelt en strålande dag. Hunden var jättelycklig som strosade omkring i skogen och på berget helt fritt. Innan hade hunden träffade på några andra hundar som han fick leka lite med :-)

 

 

 

Njöt av solen och den nygrillade korven och att bara få vara…

 

 

 

 

 

Efter det blev det en ny lite promenad ut på isen, inte så lätt utan skridskor! Hunden halkade runt och var glad över att få springa lös. Vi var galna och satte oss mitt på isen och fikade med varmt kaffe och chokladboll, solen sken fortfarande från den blå himlen och det kändes som att det äntligen går åt rätt håll… nästa helg ska jag ta Lillprinsen och komma hit igen och åka skridskor, ta med varm choklad och goda smörgåsar med stekt ägg på!

 

 

 

Den sköna soffan och tryggheten kom så bra till pass efter den långa dagen utomhus, sittandes i soffan och blogga och känna kinderna hetta efter att ha varit ute hela dagen. Slötittade lite på filmen som jag spelat in från i går: PS I LOVE YOU… den får en tänka på hur skört livet kan vara, att man skall ta hand om nuet och leva och njuta för man vet aldrig när ens nära och kära kan försvinna…

Det blir inte alltid som man tänkte sig..

Tänk att vissa människor kan få en att gå igång totalt och göra mig så uppretad!!! Men jag har så svårt för människor som inte kan se sig själva utifrån och som har en förmåga att lägga tillbaka ens problem på mig, så det blir som att det är jag som är problemet! Som exempel, man träffas nästan varje dag lagom till middagstid (vilket är ett önskemål från min sida, allra helst eftersom jag har en benägenhet att må illa om jag inte äter i tid) han kommer alltid för sent, allt från ca 30 minuter upp till två timmar (tack och lov så har tiden kortats av under senare tid).

 

Han är snäll och lagar mat och jag dukar m.m. Vi pratar lite grann och städar undan och sedan har det varit soffläge som mestadels, av två anledningar, en för att vi ville vara nära varandra och bara vara och den andra för att vi har en otrolig kemi när vi är nära varandra som är mysigt! MEN det som händer är att efter ca 10-20 minuter så somnar han i soffan och ligger där och snarkar tills det är dags att gå och lägga sig i sängen; VARJE KVÄLL! Och jag blir sittandes ensam i timmar för att se en film! Hur kul är det på en skala från ett till tio??! Det gör att jag känner mig värdelös, oälskad, ensam… som att jag inte är värd något… att jag inte betyder tillräckligt mycket…

Och när vi väl ska diskutera det, så tycker inte han att det är någon ”big deal” för han är ju trygg med mig och det är skönt m.m. Jo, men han är nöjd, men jag då??? Vad får jag ut av det?? Och vad får han ut av det??? Han är ju inte ens närvarande och kan njuta av vår stund tillsammans… är inte det att kasta bort dyrbar tid med den man tycker om????

Det är värre att vara ensam i en tvåsamhet än att vara ensam själv…

Det slutade med att han tycker att jag är känslokall och oförstående och att jag har ett lustigt sätt att visa min uppskattning gentemot någon som jag tycker om och att jag ser mer på det som är dåligt än det som är bra! Och att han inte ens kan tänka sig hur jag skulle reagera om det var ett ”riktigt” problem!!! Och slutligen att jag inte skulle hata honom för han visste ju inte vilken skada han gjorde, för han sov ju bara!!! Men vänta här nu! Sedan när behöver man inte ta ansvar för sitt egna liv, sedan när blev det mitt jobb att se till att han ska hålla sig vaken, varför ska jag vara den som ska väcka honom varje kväll på något gulligt sätt och försöka få honom att hålla sig vaken! Då kan man ju lika gärna vända på steken, hur kommer det sig ATT han kan somna varje kväll om han nu verkligen älskar mig så mycket som han säger, varför vill han då inte vara vaken och vara tillsammans med mig all den dyrbara tid som vi har???

Är jag inte värd mer… och varför varför varför kan han inte hålla sig vaken tillsammans med mig… det kanske ligger annat bakom allt… det brukar ju vara så att ju mindre man gör, ju tröttare blir man… alla behöver känna sig behövda… både när det gäller arbete och kärlek… det gäller att hitta en balans… jag blir riktigt ledsen i min själ över att kärlek kan förbrukas på ett sådant sätt… att en sådan gudagåva inte kan tas om hand…

 

Det är väl så i en ny relation, att man först går som på små lätta moln och allt är frid och fröjd… till en början… och det ÄR mysigt att ligga där i soffan och mysa… men inte hela tiden och varje kväll, någon gång efter de kanske 100 dagarna så borde man gå vidare till nästa steg, som att till exempel utforska världen tillsammans utanför lägenheten. Som att t.ex. gå på bio, fika på något mysigt ställe, gå långpromenad runt sjön och ta med korv och grilla m.m. Men på något sätt så verkar vi inte alls ha samma intressen. Jag tycker att det är viktigt med initiativförmåga, att ha en livsglädje att kunna göra de små sakerna i livet som att t.ex. njuta en söndag med att vara utomhus, känna solen värma och ha pick-nick på isen! Att ta en Latte på Bibblans fik… men vi verkar inte komma dit… det vart mest bara inomhus ensamma tillsammans, vilket självklart är supermysigt men inte hela tiden…

 

Men i vår relation så kändes som att han hoppade över steg tre och fyra, vi gick från ett direkt till steg 5…!

Ett tips är denna bok, den är helt underbar att läsa och förstå sig på relationer och hur de olika faserna fungerar. Se gärna under min rubrik ”Läst om”, där står det om en fortsättning på denna bok. (jag ska beställa den omgående)

 

Jag tror att om jag ska analysera mina senaste relationer, så har vi träffats snabbt och varit tillsammans mycket och jag har gett allt vilket i sin tur gör att jag har blivit tagen för givet, att jag redan i tidigt stadium är självklar, vilket i sin tur gör att männen inte alls behöver ”fjäska” för att få mig på kroken, för det är liksom redan fixat och klart… så då blir det från steg ett till fyra direkt och så han man hoppat över steg två och tre! Det finns en bok som heter ”Hemligheten” (från ögonkast till varaktig relation)

Hemligheten är en bok för singlar som tröttnat på att vänta och som vill veta vad de kan göra för att hjälpa framtida kärleksrelationer på traven. Men också för den som redan hittat en partner och som vill veta mer om vad som händer i oss när vi försöker gå från förälskelse och vidare in i en varaktig kärleksrelation.Med utgångspunkt från de senaste årens psykologiska forskning menar författarna att vi människor i allra högsta grad kan påverka våra förutsättningar både för att hitta en partner och för att skapa en varaktig relation. Här visas hur detta går till, både i teori och praktik.

Hemligheten är en bok som både berör och skapar förändring.

Doktor, doktor, doktor

 

Känns som att jag bara åker omkring och splittrar mitt liv med två olika arbete (+ min egen bokföring och bokslutet som ska vara inne nu den sista samt bokslutet för mitt ena jobb), barn, hämta och lämna, handla, doktorsbesök (3st på dagar!) terapi, resvägar…

…sen har vi alla hundpromenader… fast det är ju TUR! För vad skönt det är att få komma ut på kvällen när mörkret lagt sig och få vara ifred med naturen och mina tankar. Nu har jag promenerat så mycket i Gamla Enskede att jag känner mig ”hemma” där. Så i kväll beslöt jag mig för att jag ska bo i ett hus där innan mitt liv tagit slut, helst inom tre år!

Man blir det man tänker…

 

Jag har ju så många affärsidéer som jag skulle vilja sätta i verket, men man måste ju välja. Det är två stycken som kan vara riktigt bra. Det ena är en produkt och det andra är en tjänst. Båda är rätt komplicerade men samtidigt en utmaning! Det är bara det att så fort jag börjar att tänka på det, så blir jag genast stressad och känner att min mage börjar att sätta igång att bli orolig och min kattaré eller magsårsvariant börjar att kännas av. Eftersom jag har startat ett företag en gång förut, så vet jag hur mycket jobb det handlar om och hur jobbigt det är att driva allting själv.

 

 

 

Nu är det barnlediga veckor. Mina väninnor ska upp till Sälen i helgen och festa och åka skidor. Det vore SÅ roligt att åka med men jag har inga pengar och sedan så känns det inte som att det är värt att åka 100 mil på två dagar och inte ens åka skidor. Fast det vore rätt skönt att få känna av fjällen och ta långa promenader med hunden.

 

 

Om inte så kan jag välja att gå på Boney M!

 

I dag var jag hos en doktor och fick remiss för gastroskopi och i morgon ska jag och röntga och ta prov på en knöl i en bröstet och på Onsdag ska jag till min psykolog och träffa Försäkringskassan och se om jag får fortsätta min sjukskrivning på halvtid…

Äntligen frisk!

Vaknade utvilad efter att ha sovit nästa 8 timmar! Härligt :-)

 

Vi kom till och med i tid till skolan. Lillprinsen brukar gå på gympa på Torsdagar vilket innebär att de ska vara i skolan redan kvart i åtta. Och i dag hann vi i tid! Men vad hände då? Jo, det var ingen gympa! Men det var skönt för då fick jag börja jobba tidigare.

 

 

 

En bra dag på jobbet i Lännersta. Som jag sagt innan så är det såååå himla skönt att jobba där. Det är lugnt och skönt och man får sitta i fred, inga som stör..

Men hann inte klart allt jag skulle göra, för jag gick in i en massa arbeten som kanske från början inte var meningen för mig. Men jag kan inte låta bli att fixa till så det blir bättre!

 

 

Träffade min väninna på Malmen för ett liten bit mat och en öl. Beställde en smörgås med räkor, vilken visade sig vara en macka överfylld med goda räkor! Wow! Det är inte ofta man blir så glatt överraskad :-) Var trevligt att prata lite om livet och vad som hänt sedan sist. Var lagom med några timmar och sedan hem för en kall promenad med hunden. Och HUA vad kallt det var! Men det är visst inget mot vad det ska vara i morgon bitti i Stockholm, -23 grader!!!!!

Nu ska jag fånga mitt sömntåg för att få min skönhetssömn :-)

Natti natti

Huvudvärk…

 

 

Kom inte upp i tid i dag heller, verkar vara stört omöjligt! Är jag ett hopplöst fall…? min tidsklocka vill inte gå upp före sju!!! Vaknade även med huvudvärk och mådde illa. Men illamåendet kan ju både bero på sviter från magen i helgen eller/och för mina mediciner. Så det jag gjorde var att snabbt slänga i min några skedar fil o flingor innan vi började äta ihop.

 

 

 

 

Åkte till min psykolog, i dag hade vi bokat in en dubbeltimme. Pratade om mitt dagsläge med huvudvärk, mina magkrämpor sedan helgen m.m och gick igenom en del gamla papper som jag sparat på i många år (en del 20 år gamla faktiskt). Det vi kom fram till mest och som är viktigt i mitt liv och som är en ordination från henne (som ett recept) är jag inte får göra avkall på det som är viktigt för mig, så som min egentid och mina promenader med hunden. Samt att göra ett schema för min egentid, datafri tid, läskvällar samt städdagar så jag slipper tänka på dessa saker hela tiden. Det är ju så det är för mig att ha ADHD, att planera in saker för att ”veta” när det ska ske. Det är viktigt för mig oavsett vad det gäller. Men skillnaden nu för tiden är att om det blir en avbokning med någon vän, så är det inte en lika stor katastrof för jag trivs så bra i mitt egna sällskap att jag klarar mig ändå.

 

Pratade även om att mitt inre inte har kommit ikapp min utveckling, att jag har en inre stress och känsla av att jag inte hinner något eller gör något. Tror även att det hänger ihop med att jag nu för tiden faktiskt blir trött av att göra saker, både av intryck, olika energier och av själva görandet mot förut som jag bara körde på tills jag gick in i ”väggen”! Jag tänker på att nu har jag varit sjukskriven i ett år på halvtid och känner att vart tog den tiden vägen?? Med den känslan som jag har i dag, hur ska jag någonsin klara av att jobba heltid??!!! Får ju inte ens ihop den tid jag har i dag!!! Men mycket beror ju även på att så fort det sker en förändring i mitt liv, då blir det obalans och mina ”scheman” faller och det blir rörigt, ostrukturerat och tar energi. Det kan låta väldigt tråkigt och enformigt, men det är skönt och om min omgivning förstår, så tror jag inte att märks så mycket. Det handlar bara om respekt och lära känna varandra och ge utrymme och inte misstolka mina vanor och rutiner för kontrollbehov eller att man är någon som bara ska bestämma över allt och alla! För det handlar det inte om!

 

 

Jobbade några timmar, men min huvudvärk släppte inte, kände mig yr och illamående med… konstig känsla. Hämtade Lillprinsen vid halv tre och åkte till Farsta igen för att göra upp om mobilen, men även denna gång gick det inte, för chefen hade precis gått (och jag skulle ha ringt innan och kollat om han var där, vilket jag inte varken orkade eller kom ihåg).

 

Hem och mötte min ”hundtränare”, en tjej som är otroligt trevlig, glad och givmild. Är riktigt kul och givande att träffa henne. Hon tränad hunden i va en timme och sedan fikade vi. Jag o Lillprinsen gjorde sällskap med henne till T-banan och sedan tog vi en halvtimmes promenad i kylan.

 

 

Lillprinsen är som en berg o dalbana! Jag blir helt galen. Skulle kunna … ja… bli… vansinnig emellanåt för att han är så himla obstinat och grinig och elak. Han är som Dr. Jakel och Mr. Hide!!!

På den fronten måste jag med ändra på mitt förhållningssätt mot honom, får sluta och dalta och vara mer bestämd, för nu kör han bara över mig totalt och hånar mig när han totalt ignorerar mina önskemål om att stänga av datorn, lägga sig, borsta tänderna m.m. Skönt att vi ska gå till han doktor på fredag och prata mediciner. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha besök av någon ”hjälp/psykolg” som kan vara med en dag och se hur vi är ihop och komma med hjälp/verktyg om hur jag ska gå till väga. Förr i tiden var jag den som hade bäst råd till andra och bäst koll på verktyg, men inte längre!!! SUCK!

Äntligen fick jag sitta i min älskade soffa.. sitter här o har Tv:n på i bakgrunden och längtar till min älskade sommarstuga…
(Inte mitt rum på bilden… men skulle gärna vilja ha en sådan soffa!)

Hemma o sjuk…

En nytt nederlag med att jag inte orkade eller kunde åka och lämna Lillprinsen på skolan för att jag är sjuk! Men vad ska man göra.. jo egentligen åka och lämna honom ändå antar jag.

Men det gjorde jag inte eftersom jag legat i magsmärtor i två nätter och jag var helt slut! Sedan att det blev bråk om andra saker på morgonen som inte gjorde saken bättre eller gjorde mig till en bättre människa var inte heller så kul… jag var ju redan helt slut ändå som det var…

Försökte ta mig igenom dagen så gått det gick. Lillprinsen fick/tog ingen medicin heller, vilket kanske inte var det smartaste valet just i dag. För det var inte lätt att hålla på och tjatat hela tiden för att han skulle utföra sin saker! Suck! Men fick till slut med honom ut på en kort promenad med hunden, men den var inte speciellt givande. Hade fortfarande ont i magen och var riktigt mör!

 

 

Sov på soffan i någon timme och sedan var det dags att försöka äta något och se om det skulle fungera och därefter gå ut med hunden igen. Och båda gick hyfsat bra. Tack och lov…

 

 

 

 

Min dag var inte den bästa och slutade inte heller på det bästa sättet, livet är riktigt svårt ibland eller snarare har den mesta tiden av mitt liv varit det. Fast förr mer omedvetet, och ibland kan jag tänka tillbaka och tänka att det ofta var bättre, för då visste jag inte bättre medan jag nu vet hur det ska vara egentligen… och det är svårare att få allt fungera… men fasen vad jag jobbar på att må bra och vara en sådan bra människa som möjligt. Men ju mer man gör det , ju svårare är det att umgås med andra känns det som. Det är är många som inte har någon självinsikt alls och inte tror sig kunna ändra på sig heller…

 

Ibland önskar jag att jag bara kunde ”vara” lite mer… att inte kämpa så hårt för att förbättra mig själv hela tiden… men det är ju för att jag i slutänden ska känna mig bättre och veta bättre vad som jag mår bäst av… men det gör det ju även svårare att vara nära någon annan…

 

Fast jag är glad över mitt liv, jag har kommit långt, jag kan välja men ibland låter jag bli, låter mig vara fattig och ledsen… för jag orkar inte heller jämt… känner att jag behöver mer tid. Jag har kommit så långt att mitt inre inte har hunnit ifatt all min terapi. Jag behöver få mitt inre att gå ihop med mig liksom… svårt att beskriva.. kanske meditera.. för nu så gör jag knappt något men ändå har jag aldrig någon tid över känns det som… jag har ingen inre ro riktigt…

 


Men en sak är säker, och det är att jag trivs i mitt egna sällskap och det har jag önskat mig i hela mitt liv. Att inte vara beroende av någon annan, att kunna klara mig själv, och det gör jag! Kanske till och med för bra ibland..

 

 

 

Tillåt dig att bli älskad så kan du älska tillbaka…
Ta emot kärlek… det är en gåva… att ge ger dig kärlek
Se det lilla… kom ihåg det… minns det…

Glöm det onda och tråkiga… gå vidare, starkare och klokare… tänk ”kärlek” varje dag…
livet pågår hela tiden…
men inte för evigt!

Det började ju bra…

Strålande väder! Solsken från en klarblå himmel och ca 14 minusgrader! Och vad gör jag? Jo springer omkring inne och ska bädda, damma, plocka ur diskmaskinen istället för att gå ut i solen… typsikt mig att inte komma ut i tid.. men till slut så innan solen hann gå ner bakom hustaken så blev det en promenad, en riktigt kall halvtimme (även fast jag hade termobyxor på mig)! Hemma igen försökte jag mig på att sitta och dricka kaffe och läsa en tidning, jag har ju svårt att hitta tid till det annars. Denna gång gick inte heller så bra för jag kände mig stressad över att jag skulle åka och handla inför Lillprinsens kalas som skulle vara i morgon.

 

Fick för mig att jag skulle slå till och köpa en Iphone 5 som jag har trånat över länge. Saken är den att mitt nuvarande abonnemang med en Iphone 4 är dyrare att ha än att byta till en Iphone 5 med ett nytt abonnemang! Så sagt och gjort, det blev en vit och en dong. Den gamla mobilen skulle Lillprinsen få i födelsedagspresent :-) . Handlade till kalaset och åkte och fikade på Medis med min gamla vän.

 

Hemma skulle jag ladda mobilen och av någon anledning så kom jag på att kolla att det verkligen var 32 GB på den, men va FAAAAN den var ju bara på 16GB!!!! Snacka om att känna sig lurad!

Och det står att det är 7 dagars öppet köp om det är en obruten förpackning!!! Jag som tyckte att jag varit så noggrann denna gång, hade suttit på nätet och kollat och jämfört och kom ihåg att jag tyckte att det var Tele 2 som skulle vara den som hade bäst alternativ för mig. Och det var ju det som jag frågade efter i butiken i dag, men de började genast prata om Telenor och så hann jag glömma varför jag ville ha just Tele 2. Och det är ju egentligen deras sak att informera vad det är för produkt man ska köpa, eller är det inte det??? SUCK! Fick ångest… :-( men vad fasen gör det egentligen? Det är bara en ”sak”, finns värre saker att råka ut för…

 

Och så sitter man här med en massa fjärilar i magen, varför Jo, för att min kärlek och jag hade på morgonen pratat om vad som skulle hända på dagen. Och jag fick veta att han skulle bort på middag klockan tre. (hade det varit för några år sedan, hade jag aldrig pallat att han berättade typ fem timmar innan att han skulle bort samma dag! Det hade varit katastrof för mig) nu så tänkte jag en aning på det och tyckte iofs att det var märkligt med tanke på att vi faktiskt är ihop och att det borde finnas någon respekt för den andre partnern så man kan ge han/henne en chans att kunna få boka in något för kvällen. Men som sagt jag sa inget om det utan vi pratade om när han trodde att han skulle vara klar där och om vi skulle äta själva utan honom. Han trodde i alla fall att de skulle sitta på middagen i ca 2,5 timmar och jag trodde tre timmar. Det slutade med att han sa att vid sex,halv sju så skulle vi nog kunna ses igen.

 

Nu är klockan halv åtta och han har inte ens hört av sig!!! Vad är det för sätt, är inte det respektlöst??? Jag kan slå vad om att om det var tvärtom så skulle han INTE han vara glad om inte jag hade hört av mig och sagt att jag är sen. Jag hade ju till och med sms:at vid tretiden och undrat hur det gick för honom…! utan svar!

Mycket märkligt! Det är inte så att det går någon nöd på mig över att vara ensam hemma med min Lillprins, men jag tycker att det är RESPEKTLÖST att inte höra av sig över huvudtaget och berätta hur det ligger till, att tydligen anse att det är ok att bara göra det som faller en in utan att ens ifrågasätta sig själv om att man borde ta hänsyn till ens partner och allra helst sedan han själv sagt en tid som vi troligen skulle ses igen!

 

Min version..

Men jag kan slå vad om att när han väl ringer  (för jag tänker inte göra det) så kommer han inte alls tycka att det är märkligt, för de hade ju sååå trevligt att han glömde bort tiden eller att hans mobil låg i jackfickan hela tiden och han hade ingen aning om att klockan blivit så mycket. Eller att de var inte alls på middagen klockan tre utan de kom dit mycket senare… i vilket fall så kommer det inte finnas någon empati och förståelse för vad jag känner.. inte till en början i alla fall… kanske efter att jag fått förklara min sida…

 

 

 

 

… eller kan det ha hänt något, en olycka?? Det är vad jag börjar att tänka efter att det har gått för lång tid… och för den delen känns det absolut inte kul att bli sittandes i denna situation med tanke på vad som skedde i går kväll (det här kommer inte ni läsare att förstå men väl min kärlek när och om han väl läser detta)…

hur den än är så blir jag mest ledsen… även om man kan tycka att jag inte ”borde” lägga någon energi på detta…