Motorcykel!

Jaha, så blev man med motorcykel då!

 

Helt plötsligt så fick jag en Suzuki GSX 750 att köra med hela sommaren! Det är min bästa väns bror som har köpt en gammal ”kör-skole-cykel” som han ska ”pimpa” upp och sälja i höst men som jag fram tills dess får låna och övningsköra med min kompis med! Nu menar jag att jag ska hjälpa henne med att övningsköra, så hon äntligen ska få sitt MC kort (för jag har ju redan mitt sedan jag var 17 år!)
Så KUL!

 

 

För övrigt rullar livet på som vanligt, ena dagen mår man bäst och är glad och lycklig och vill bo på landet resten av livet och knappt jobba och bara vara i fred och andra dagen vill jag ha ett bra och stimulerande jobb och ha pengar över och kunna köpa kläder och resa… och vara sambo och lycklig… men jag är ju bipolär… vilket innebär att det är ett ständiga pågående ändrade känslor den ena dagen till den andra…!

 

 

 

Det var som jag sa till min lillebror i dag när vi pratade om mediciner, att jag försöker alltid vid något byte att hålla ut i sex månader… för vem säger om det är bra det man tar och får, det man blir och är… vad har man för referenser? HUR var jag innan jag över huvud taget åt mina mediciner och visste att jag ens hade ADHD och bipolär???

VEM är normal?

VAD är normal???

 

Det är helt sjukt att man ska fylla 50 år nästa vinter! Jag är inte alls klar med allt jag vill göra… men samtidigt ibland så vill jag inte ens upplev mer saker heller, är så rädd för att få fortsätta att vara olycklig och få otur i allt jämt! Och vad är man nöjd med, vad vill man prestera och få gjort i livet… vad är viktigt? Oftast så slutar det med två olika alternativ:

 

 

 

1. Bygga klart min äskade sommarstuga och bara bo där och leva som en eremit och få ha lugn och ro, inte så mycket saker och människor som kan komma in och störa i mitt liv

 

2. Bygga klart min älskade sommarstuga, skapa ett nytt företag och jobba och få ihop något meningsfullt samt en bra ekonomi för att kunna resa, köpa den mat man önskar, kläder och min efterlängtade bil

 

…men någonstans på vägen till den ålder som jag kommit till och mina insikter med ADHD:n m.m. så är jag mest intresserad av att bara få ”vara”… min stuga blir alltid nummer ETT… sedan har jag på sista tiden lärt mig att kärleken kanske finns ändå även för mig… att kunna ta emot och att kunna vara osams och ändå kunna älska och bli älskad…

Min tur nu!

Jag gick av tunnelbanan på Fridhemsplan, min kropp fylldes av en underbar känsla, en nyfunnen, en övertygelse, en fråga kom upp i mitt huvud…

- Är det min tur att få vara lycklig nu??

 

 

 

En fantastisk känsla, en fulländad känsla… jag har hittat min andra hälft. Jag trodde inte det kunde vara möjligt att jag skulle få en till chans i mitt liv. Att få känna sin pusselbit varje kväll när man går till sängs, att få känna en sådan kärlek varje morgon som man vaknar och känna den härliga energin och den varma kärleken i hans ögon… att jag är det bästa som finns för honom och jag har en känsla av att jag vill ägna resten av mitt liv åt att få honom att må bra, att få ge honom all min kärlek… visste inte att det fanns inom mig…

 

 

 

 

Jag brukar säga att det ”svämmar över” av all den kärlek som jag känner…

 

 

Jag kan bo i en koja i skogen om det så skulle vara… för första gången på ”hur länge som helst” så känner jag mig ensam när han inte är vid min sida… jag var övertygad om att jag aldrig mer ville bo tillsammans med någon… nu längtar jag till varje minut vi får tillsammans… att få känna och tänka att nu så kommer jag alltid att ha min kärlek att dela med någon för alltid… det är en annorlunda känsla… smaka på den… låt den rulla runt i din gom… mmmmm… det smakar fantastiskt!

Kär…

Efter att ha slängt honom i frysen gång på gång och han aldrig gav upp!… så gjorde jag det till slut… och vilken tur kan jag säga att han hade tålamod att stå ut och vänta på mig!!! För han är ju världens bästa mest älskvärda man OCH som avgudar MIG!!! Kan du tänka dig?!

Häromdagen så var min dotter här på middag, vi sitter och pratar i soffan, hon, jag och min stora kärlek. Och så börjar hon beskriva hur hennes tilltänkta kille skulle kunna se ut och hur han skulle vara. Och det hon avlutar med att säga är:

-Och så ska han avguda mig!

 

Det var ju det jag sa till ”honom” när vi först träffades, att för det första så är sex överreklamerat och för det andra så är jag inte intresserad av någon man, och ska jag överhuvud taget vara det, så ska han kunna tillföra mig och mitt liv något, något som jag inte redan har och så önskar jag att han ska AVGUDA MIG!

 

 

 

Ibland känns det som att han har tagit över rollen efter min vän som dog, att avguda mig… att det är han nu som hjälper mig, jag som är kvar på jorden… att det ska vara min tur nu att få vara lycklig! Han tyckte ju verkligen om mig som jag var…

Vet inte…

 

 

Nu har jag inte varit inne här sedan min bästa vän dog.. har liksom tappat lusten… känner mig vilsen… känner att livet inte kan gå vidare som vanligt och även om det skulle vara så, så vill jag inte det! Det är så orättvist! Varför var han tvungen att lämna mig och alla hans nära och kära??? Vad finns det för rättvisa i det?…

 

 

 

 

Jag tror aldrig jag har känt mig så snurrig i huvudet som jag har gjort de senaste veckorna! Glömmer saker, förlägger nycklar, plånbok, till och med hundbajspåsarna! Ibland undrar jag om alla har lika svårt som jag med att komma ihåg saker, eller är det bara jag (nu menar jag inte att det bara är jag i hela universum, men att det är förknippat med min ADHD).

Min mobil är fullpackad med påminnelser och händelser, allt i olika färger som alla var och en står för olika saker som t.ex.
* Blått -     Barn
* Grönt -   Egen tid
* Orange – Arbete
* Rött -      Viktigt

 

 

Jag vill jobba och tjäna pengar så jag kan få förverkliga mina drömmar om att få resa och framför allt få mer pengar över för att göra i ordning mitt landställe. Och tänk att kunna gå och handla mat utan att titta på prislapparna. Nu när jag handlar så planerar jag min mat i förväg och tittar på erbjudanden från olika affärer. Jag handlar inte en massa ingredienser för avancerade maträtter, både för att det är för krävande för mig att iordningställa dem (samt att det tar för lång tid) och för att jag helt enkelt inte har råd! Och samma är det vad gäller kläder och gå ut på bio eller restaurang! HUR kul är livet från en skala 1 till 10? Men samtidigt så kan jag inte bry mig, för jag är frisk och lever, likaså mina barn och vänner.

 

 

En annan del av mig vill jobba så lite som möjligt och bara vara på mitt landställe och inte bli störd eller förstörd av någonting. Att bara få kunna sitta och läsa de där böckerna som jag aldrig gör, och sy den där kappan som jag tänk om sååå länge, och bara få ligga i flera dagar och se på gamla romantiska filmer…. tänk att jag har varit sjukskriven i ETT ÅR på halvtid men ändå så hinner jag inte med de vanliga vardagsbestyren… vad gör jag för fel?!

Helvetet fortsätter…!

Varför händer allt mig hela tiden? Jag tror jag ska skriva en bok faktiskt. Med risk för att man kommer att må ännu sämre då eftersom man måste komma ihåg alla tragiska och överjävliga händelser som man har varit med om. Det är kanske är ett enda självplågeri!

 

 

Jag och Lillprinsen skulle i alla fall iväg med bilen på utflykt och hämta hem katten som varit borta hos en kompis över helgen. Satte oss i bilen och började köra iväg och vad händer då? Jo bromsarna fungerar INTE längre!!! Precis som det inte vore nog med att bakaxeln är trasig och måste bytas och att handbromsen inte fungerar som den ska samt att avgasröret inte kommer att hålla tätt så länge till heller!!!

Mitt helvete slutar aldrig känns det som… samma fråga, varför varför varför råkar vissa människor ut för allt medan andra bara har värsta flytet hela tiden??? Jag har ju konsekvent tänkande nu för tiden och har jobbat stenhårt med kognitiv terapi i över 13 år! Men när ska jag få något flyt???

 

 

Ibland vet jag inte om jag vill något alls… det är tur att jag har mina mediciner som gör att jag inte kan gå ner mig så djupt, att jag inte heller får den värsta ångesten… att jag kan hålla huvudet ovanför ytan… men jag är trött trött trött… har ingen motivation, känner mig som en ensamvarg, bokar in saker men kan inte känna någon riktig glädje, jag saknar en riktig vän, någon som verkligen saknar mig och tycker att jag är kul, någon som kan ge energi, någon som har initiativförmåga, någon som vill vara med mig, någon som ringer och frågar om vi ska ses och hitta på något, någon som kan komma med idéer om vad som är bra för mig… någon någon någon…

 

 

…jag är en ensamvarg nu för tiden… det är iofs ett val, jag tycker om att vara ensam. Fast det fungerar bäst när jag har mina rutiner, helst när jag har Lillprinsen hemma, för då är det mer befogat att bara sitta själv i soffan när han har lagt sig. Eller om jag har jobbat en heldag och sen kommer hem till ett tomt hem, ÅHHH vad det är skönt. Jag älskar verkligen det! Känslan av trygghet, tomt och tyst, att bara få ”vara”.

 

 

 

 

Önskar att min vän hade kunnat tala om för mig vad jag ska göra nu… han kände mig och hade svaren på det mesta… det var en bland de bästa tider jag har haft, då på den tiden när vi umgicks, fotade, skrattade, var tillsammans dygnet runt… slet som djur men hade så otroligt roligt med!

Jag kan inte låta livet gå vidare bra som att ingenting har hänt, för det har hänt! Vad vill jag göra… vad är roligt… vem är rolig… vad blir man lycklig av… vad får mig att skratta…

Begravning

Åkte tåget upp till Östersund för att ta avsked av en av mina bästa vänner någonsin. Den enda bästa som verkligen tyckte om mig mest… för honom var jag hans Gudinna, jag var hans stora förälskelse, den enda någonsin… det var det han berättade den dagen han ringde till mig och sa att han skulle dö om 3-4 veckor!… att jag var den enda som han någonsin hade varit förälskad i… och jag vet vad han pratade om för jag var med otroligt förälskad…

Morgonen var kall, hela 26 minus! Det var en klarblå himmel, det var som att han hade beställt vädret, för en sådan dag hade han åkt raka vägen till Åre för att åka skidor, ett av hans största intressen. Vägen till Hammarstrand kändes alldeles för kort fast den var 10 mil. Jag ville sitta där i en evighet och bara få tänka på alla våra minnen och se naturen och den vackra vita snön som gnistrade fara förbi. Men den tog ett slut. Vi var på väg till hans mamma, det hem som han hade växt upp i och även tillbringat enormt mycket tid hos sin mamma och även med att snickra. Det var ett ombonat hem och hans mamma visade sig vara en  fantastisk kvinna. Hon berättade vad överväldigad hon var över att jag hade tillbringat min tid i sällskap med hennes son, hans sista timmar i livet. Sedan så hon -Vi borde ha träffats för 20 år sedan!

 

 

Kyrkan låg jättevackert högt upp så man kunde se ner över hela Hammarstrand. Solen sken från den klarblå himlen och det kändes  som det var vår i luften även om det fortfarande var kallt ute. Jag kände hur det slet i min kropp och att det var overkligt att jag stod här nu… jag skulle ju ha varit här för flera år sedan tillsammans med min vän. Han skulle ha visat mig hela Hammarstrand och vi skulle ha gått in i kyrkan (som jag alltid gör vart jag än är, tittar på kyrkor). Men nu låg han i en kista… ett sista farväl… jag skulle inte få höra honom skratta och inte heller kunna krama om honom och säga att allt är en dröm som vi snart kommer att vakna upp ur!

 

 

 

 

Begravningen var fantastisk, prästen var en kvinna. Hon pratade länge om min väns liv, allt han hade gjort och vad extremt mångsidig och duktig han var på allt han hade gjort! Hon sa mitt namn två gånger, berättade om våra upplevelser tillsammans… bara mitt namn… ingen annans… alla andra var anonyma… det var hårt att höra med ändå skönt att få känna att vi hade den unika relationen som verkligen vart värt att nämnas vid namn.

 

 

Vi hade haft en otroligt stor betydelse för varandra i livet… först i arbetet och sedan en smygande hemlig förälskelse som var omöjlig redan från början… men prästens ord avslöjade inte vår hemliga relation, de var bara hans mamma och brors familj som fått reda på vår oerhört stora betydelse för varandra. Jag grät oerhört mycket , var jätte ledsen, sorgsen, det slet och rev i mitt inre. Hur kan man ta tillbaka och ändra något som man inte gjort…? Och hur lever man vidare… vad är meningen med allt och vad ska jag göra med det?

 

 

 

Nu skulle jag ju aldrig mer kunna få prata med honom och inte heller få känna hans speciella lukt som han alltid bar på. Den lukt som jag ansåg vara speciell för honom men som min dotter tyckte var konstig… det är så det kan vara, att man har olika uppfattning om samma saker. Och det hade min vän och jag med så klart, var oense om olika saker, men vi kom alltid till ett gemensamt beslut. Han brukade alltid berömma mig för hur snabb jag var att lära mig nya saker och att jag var ovanlig som chef, för jag sa alltid vad jag tyckte, att jag var uppriktig och att det var lättare att jobba ihop då för att kunna presentera det bästa resultatet. Men det var bara den offentliga sidan av vår relation…

 

 

Helt plötsligt när Coldplay sång ”I fix you” spelades så förvandlades min gråt till ett inre lugn, det var en märklig känsla men kändes samtidigt så bekant och trygg att jag bara kände mig lugn och säker. Då förstod jag… han hade kommit för att ge mig tröst och den kärlek och vänskap som jag saknade av honom… det kändes som att han intog mig kropp och samtidigt kramade om mig bakifrån och helt plötsligt tog jag tag i mitt hår och luktade… och märkligt nog var det som att jag precis hade tvättat det för doften var stark och doftade gott, jag kunde inte låta bli att le för nu visste jag att det var han som var där för att lukta på mitt hår, för det var det han alltid gjorde varje morgon när han kom förbi mitt rum. Han ställde sig bakom mig och satte sin näsa i mitt hår och drog ett djupt andetag och höll andan och njöt av den goda lukten innan han pustade ut all sin luft ur sina lungor…

 

Det var över, jag tog ett sista farväl av kistan som stod där alldeles ensam, precis så som han hade känt sig även i livet, han sa alltid att han inte hade några kompisar! Vi brukade ringa varandra och tävla om vem som det var mest synd om. Jag som var ensam bland mina vänner eller han som (påstod sig) vara ensam ensam. Han brukade ringa ibland på lunchen då han var hemma för att laga mat. Jag brukade fråga om han inte kunde få sällskap på lunchen med nån av sina arbetskamrater… men han påstod sig att de inte hade den kontakten…

…ibland brukade jag tänka och undra vilket som var värst egentligen, att ha vänner men ändå känna sig ensam.? Ja, nu undrar ni säkert vad jag menar med det?

 

Jo, när alla andra har sin kärlek att krama om, en som alltid finns där oavsett i vått och torrt men som finns till för dig vid enstaka tillfällen när deras anda faller på. Eller att vara ensam ensam utan några vänner alls, att bara ha arbetsrelationer… jag kom aldrig fram till vilket som var varken värst eller bäst…

Jag tog ett sista foto, av kistan som stod där ensam kvar… men på något sätt så kändes det inte som att han kände sig ensam längre, utan nu var det jag som hade ”vunnit”, det var jag som var ensam, ensam kvar… han fick nu äntligen känna sig delaktig i något mycket större och viktigare än allt annat han förut varit med om, jag tror att han äntligen fått sin fullständiga lycka… och hur i hela friden ska jag annars kunna gå vidare om jag inte skulle tro på det, svara mig det?!?!

 

Stunden efter begravningen, stunden då vi alla skulle få ett ansikte på varandra.. jag hade funderat över om hur många det skulle komma, jag menar, han sa ju alltid att han inte hade några kompisar! Från början undrade jag hur han tänkte… för rummet var fullt av människor, många långa relationer med vänner som hade långa historier att berätta om min vän. Jag slutade aldrig att förundras över de berättelser jag fick höra, vilken fantastisk människa han var! Han var ju en tusenkonstnär i ALLT han hade företagit sig.

 

Han var expert på:

* skidor, hade elva par skidor
* cykla, hade säkert fyra proffscyklar
* fota, hade en extrem utrustning
* snickra, hade gjort fantastiska möbler, detaljer, skapat nya genomtänkta saker för det som inte fanns redan!
* ett otroligt engagemang i allt hade gjorde
* hjälpte alla med allt (andra gick före han själv) det sa han till och med till mig den dagen han ringde
* tennis
* golf, men nöjde sig med att lära sig allt och bli expert på att slå och bara veta ”att” han kunde
* musik, hade en anläggning för mellan en halv till en miljon kronor!
* Porsche, kunde allt och visste allt om alla modeller
* data, teknik, Apple… hade svar på allt och visste han inte så tog han reda på det!

 

Jag var imponerad och blev både glad och samtidigt ännu mer ledsen över att jag missat allt detta med hans liv, eller det hade jag inte egentligen. Han hade ju berättat men inte att det var så oerhört stort och hur mycket han kunde. Men jag tror inte att han såg det på det viset heller. För honom var ju det hans vardag, det var de andra ”dödliga” som levde ett ”normalt” liv som inte förstod sig på allt det där. Eller kanske hade en annan uppfattning. För det som de inte förstod var att han ändå känt sig ensam… och jag vet vad han menade… han hade inte sin kärlek.. sin trygghet hos någon… som alltid fanns där för honom… men samtidigt så ville han heller aldrig vara till besvär för någon, han ville aldrig höra av sig om det var något dåligt, han ville alltid bara vara glad och ha bra saker att berätta…

Alla vi var i princip hemliga för varandra. Det var först nu vi förstod vidden av hans liv och det enorma han gav till andra. Han sa till och med det till mig den dagen han ringde och sa att han skulle dö om 3-4 veckor. Att han nog hade gett aningen för mycket till andra, att han skulle ha tänkt mer på sig själv…

 

Alla som nu stod där och pratade om honom hade varit hos honom på sjukhuset efter de fått reda på att han skulle gå bort. Han hade noggrant gått igenom de minnen som hade betytt mest för honom under den tid de hade haft tillsammans. Det var fantastiskt att få ta del av deras historier. Jag var även tacksam och glad över att det kom fram en del vänner till mig som berättade att de faktiskt visste vem jag var och vilken betydelse jag hade haft i hans liv. Jag kände igen känslan, det var samma när min älskade farmor gick bort för fem år sedan, hennes nära och kära vänner kom fram till mig och berättade hur mycket hon hade pratat om mig och vilket oerhörd betydelse jag hade i hennes liv.

 

 

Den resterande tiden av fredagen som var kvar tillbringade jag tillsammans med hans mamma, bror och brorsdotter. Det var fina timmar som jag fick ha turen att dela med dem. Jag kunde känna hur han hade levt, vilken oerhörd kärlek det fanns i huset mellan dessa människor, mycket humor och glädje med. Hans mamma visade sig vara en fantastisk kvinna. Jag kände mycket likhet med henne från min farmor. Det var med stor glädje som jag var där.  Jag hade ofta saknat mitt farmors hem och den tiden som vi tillbringade tillsammans och nu kunde jag återfå känslan av gemenskap av de olika generationerna som jag inte hade längre. Mina egna föräldrar hade ju med tagit avstånd från mig samma år som min farmor dog.

 

 

 

Jag tog en lång promenad i det stilla lugna sköna området. På något underligt vis så kände jag mig som ”hemma”, det var som att vara i Orsa på något vis. Jag passar inte i en storstad som Stockholm. Jag här hemma i naturen, nära skog, ängar och där människor känner varandra och ger sig tid för varandra, där man kan känna igen sina vänner på affären när man handlar. Solen sken från den blå himlen och det gnistade på den vita snön. Det var så vackert! Här kunde jag verkligen öva Mindfullness till 100%. Och det var skönt att få sortera bland tankarna och alla intryck men det stora sorgen kunde inte släppa att jag inte hade åkt hit tidigare och fått erfara allt det här ihop med min vän, istället för nu, utan honom!

 

 

 

 

Hans mamma var fantastisk och gav öppen sin kärlek till mig, jag hjälpte henne i säng och hon ville att jag skulle stoppa om henne med täcket. Vilken känsla det var att få den äran. Hon tog upp sin dagbok och berättade hur överväldigad hon var över mina fina blogg och allt fint jag skrivit om hennes son. Och att jag gärna fick läsa hennes dagbok om jag ville…

 

 

 

 

Vaknade på natten av han kom till mig igen, vaknade av att mina fingrar gick genom mitt hår, han hade intagit min kropp igen och drog med fingrarna genom mitt hår, precis som jag hade gjort med hans hår innan han lämnade oss… så nu visste jag säkert att han fått se att jag äntligen hade fått träffa hans mamma, bror och alla andra betydelsefulla personer i hans liv…

3 veckor sedan…

I går var det tre veckor sedan an av mina bästa vänner dog!… ibland skäms jag för att jag kan komma på mig själv med att fortsätta leva, att jag inte är ledsen HELA tiden eller/och att jag inte tänker på honom HELA tiden längre! Är det rätt eller fel?.. det är ju inte så att jag saknar honom mindre för det, för det gör jag!!! Jag önskar innerligt att han kunde svara när jag ringer och råda mig till hur jag ska tänka nu, vad jag ska göra nu?… han var ju alltid så klok. Inte som jag brukade vara, som var snabb och inte nåt vidare konsekvenstänkande alls (på den tiden, nu är det annat!) utan han var med eftertänksam och hade mer genomtänkta svar.

 

Det känns tomt, tråkigt, ensamt, övergivet på något sätt… ibland är det som att det känns som att det är viktigt att se alla möjligheter i livet, men i nästa sekund finns det inget som är värt att kämpa för riktigt. Ja, nu menar jag inte mina barn så klart utan allt annat runt om kring. Och det är inte lätt att ha fått en ADHD diagnos och gjort och gått igenom så många förändringar som jag har gjort på fyra år… man blir matt bara man tänker på det…

Ibland undrar jag om jag kommer att få mer energi av att få ett nytt jobb med nya trevliga arbetskamrater eller om det kommer att göra så att jag bara blir ännu tröttare än jag är i dag!?
Eller ska jag fortsätta att stänga in mig i min lägenhet utan att gå ut för att möta nya människor.. det har ju blivit min trygghet nu, klarar jag av att leva ”lagom”…?

 

I dag ringde Försäkringskassan till mig och sa att den 6 Maj så skulle jag få komma till Arbetsförmedlingen med henne och träffa min kontakt. Där ska de hjälpa mig med nytt arbete, jag ska få ”rehabiliteringsjobb” :-) ) förstår ni vilken tur jag har! ÄNTLIGEN något positivt i mitt liv. Och hon är så snäll och go och säger till mig att jag ska göra en lista på vad jag kan tänka mig att jobba med och så tillägger hon att:

Rhythmic Gymnastics Royalty Free Stock Photos - Image: 19125198

ALLT ÄR MÖJLIGT!

 

Ja, hur skulle den listan kunna se ut…? jag har några viktiga punkter som går före jobbet egentligen…

* Vart arbetet ligger geografiskt
* Flextid
* Rörligt arbete
* Ljusa arbetslokaler med fönster ut
* Bra om jag kan välja att arbeta hemifrån ibland
* Gärna något kreativt arbete, kanske med sömnad, produktion etc.
* Bra kommunikation mellan kollegorna
* Behöver ett arbete där jag vet vad som är mina arbetsuppgifter

 

 

Vad jag är:
* Jag hittar hela tiden nya effektivare lösningar, nya och snabbare arbetssätt och rutiner
* Jag kommer med nya idéer var dag. Ändra rutiner som det passar mig.

Vad är meningen…?

Lånade en bok på Bibblan i dag, Stefan Klein TID

Tre ”tidstjuvar” stjäl av livet

 

Inbromsning. Tiden måste inte upplevas som ett ständigt accelererande lokomotiv som rusar mot ålderdomen i expressfart. Det hävdar tyske författaren Stefan Klein. Med hjälp av vetenskapliga rön identifierar han tre ”tidstjuvar” som får tiden att rinna i väg.

 

Hur länge varar ett nu?
Vad händer när ingenting händer?
Varför tycks tiden ibland rusa iväg och ibland stå stilla?
Vilka är de tre tidstjuvarna?
Hur snabbt tempo klarar människan av?
Varför går livet allt fortare ju äldre vi blir?

 

 

Jag sitter fast i ett ekorrhjul, är missnöjd hela tiden, kan inte finna någon glädje i någonting, allt gör jag bara för att jag måste känns det som. Hinner inte med det jag vill göra fast jag egentligen inte gör något vettigt alls! Känner mig som jag är ”full” upp till hakan… av någonting… har en önskan om att få göra något, roliga saker som får mig att må bra, skratta, trivas i nuet. Men jag har ju alltid tyckt om att göra saker, att vila för mig är att göra någonting. Ja, som att tex. lösa korsord, måla om ett rum, sy någonting, klippa mina buskar och träd på landet… det är för mig ”lugn och ro”. Förr så tyckte jag att det var slöseri med tid när det inte hände någonting… och det känns som att det är lite så nu med. Fast nu är det ett annat slöseri! Nu är det mer att jag vill må bra, resa, lära mig något nytt…träffa goda vänner och få skratta och dela gemensamma ämnen.

 

Men vem har tid i dag…? Vill man träffa någon så måste man boka in i kalendern, så har man tur så kan man ses om några veckor! Men så är det ju för mig med! Eftersom jag vill göra saker och har även måsten så är det ju samma för mig med… jag kan inte bara låta min dyrbara tid rinna iväg med att göra ingenting, och då menar jag ingenting! Som att kväll efter kväll se på Tv och bara låta tiden rinna iväg… Vart tog tiden vägen då??? Det kommer ju inte tillbaka, det är inget ”lager” som man kan ta av som är obegränsat på något vis! Utan det är snarare en utgående vara som kommer att slut inom sinom tid…

Så vad vill man lägga sin tid på?

 

Jag kom på en sak i dag när jag fick några timmar över utan barn, denna dag har för övrigt varit en bland de värsta på länge när det gäller klockan och min inre tid! Allt blev fel från början, ville ut, men fastande i soffan för att beställa de där bilderna som jag hållit på med nu i flera kvällar. Det är viktiga bilder, det är ett av mina nya ”mindfullnessprojekt” som även handlar om att jag ska ”ge” till mina vänner. Jag tar fram fina bilder på mina vänner som jag sedan har tänkt att posta till dem lite då och då. Det är ett sätt att se på sin tid som ett glatt minne, inte en stress över att man inte fått något gjort… (hoppas jag)…

 

 

 

… för att gå tillbaka till det jag kom på, så handlar det om min son. Vi har det ganska jobbigt ihop. Och det finns säkert hundra anledningar till varför, men det viktigaste är inte det egentligen utan det handlar om att hitta en väg framåt för att få det att fungera! Jag har ju en hund sedan ett år tillbaka, det är en hund som jag bara skulle vara ”jourfamilj” åt tills någon annan ville köpa honom. Men efter ett tag kom jag på att jag själv ville köpa honom! Han var redan sex år och kom från Spanien. Jag har aldrig haft en egen hund och visste inget om hur man tränar en eller får dem att lyda och må bra.

 

 

Jag fick lära mig att det handlar om att man ska ”öka sitt värde”. Och nu har jag hållit på med det ett tag eller närmare bestämt i ett år! Och det börjar ge resultat! Men det som jag har märk (vilket inte är så konstigt egentligen) fast det blir mycket tydligare på hundar för de kan ju inte prata!

Det är som en färskvara, man ska inte tro att bara för att man har lärt in något så ska det vara där för evigt. Som t.ex. så vill jag att han ska komma till mig när jag ropar hans namn. Och när han gör det så får han godis. Och för att få honom att ens förstå det, så har jag tränat honom hemma. Man sätter sig på golvet mitt framför hunden, har en laddning med ”godis” och säger hundens namn gång på gång på gång, och efter varje gång man sagt det så ger man godis! Och väl ute i parken eller i skogen så vill man att hunden ska komma, så ropar man namnet, och vips så kommer han ihåg att, dit till matte är det kul att komma för där får man godis! Och det blir att man ökar sitt värde, att jag ska vara det som är bättre än något annat, att jag är födan för honom med är viktigt, för annars kommer man att få en hund som smiter till vad som helst som verkar roligare.

 

 

Och då kom jag på att jag kan ju göra samma sak med min son! Att ÖKA MITT VÄRDE! Och helt plötsligt kom jag på att det kan jag ju göra med mina vänner med, de som jag verkligen håller kär! För det är ju samma med mig med, jag väljer ju att umgås med de människor som ”ger mig något”! Hur mycket man än tycker om någon, så kommer inte det att räcka för den andre personen om man inte kan på något sätt tillfredsställa deras behov… man kan inte bara ”vara” och tro att det räcker med det. För man behöver stimulans i någon form och utveckling och saker att se fram emot.

 

Jag vill finna min inre balans…

… harmoni och min egna tidsklocka…
… jag är värd att må bra och få njuta av livet…
… att känna glädje och få skratta…

 

Nattbesök igen…

Kan man säga att jag är glad… det är jag i alla fall och det är för att jag fick besök av min vän i natt med! Jag vaknade på natten vid halv två – två tiden  (samma tid som han gick bort) av att fingrar drogs genom mitt hår. Jag var först halvt sovande men vaknade sedan till och då var det mina fingrar som drogs genom mitt hår. Jag är övertygad om att det är han som kommer till mig men att sedan när jag vaknar till så är det mina fingrar som har tagit över.

 

Det har hänt många underliga saker sedan han gick bort, först är de det med fingrarna genom mitt hår, nu två gånger, sedan är det att jag helt plötsligt känner igen en massa artister och popgrupper, att jag vaknar mitt i nätterna ungefär vid den tidpunkten som han dog, att jag har ett mycket bättre luktsinne än jag någonsin har haft! Jag känner på avstånd män som har duschat, har parfym, dofter från kläder m.m. Känns som att mina sinnen är mycket mer öppna än de någonsin har varit förut.

 

 

 

Men sedan är jag mer slut i min kropp med, även om jag inte är trött som för att sova utan mer slut. Som när jag går på promenad t.e.x så är det mycket jobbigare nu än förut, men det kanske hör ihop med allt det andra som händer samt att min sorg fortfarande är stor och att jag inte heller kan förstå det som har hänt…

 

 

 

 

 

 

Att han kommer och drar sina fingrar genom mitt hår kan jag någonstans förstå, att han verkligen vill att jag ska veta att det är han som är där eftersom det var det jag gjorde på honom i flera timmar innan han dog.. men det med musiken kan jag inte riktigt förstå förutom att han själv var ett riktigt ”fan” av musik. Och det med lukter kan ju höra ihop med att jag brukar lukta på hans tröja varje dag… kanske, vem vet vad som är vad och varför… men egentligen spelar inte det någon roll för jag är evigt tacksam för alla de små tecknen som jag redan har fått!…

 

 

 

Gud vad jag saknar honom, bara vetskapen om att jag aldrig mer kommer att få prata med honom, att jag inte hann vara med honom, att jag inte hann åka till honom och göra det som vi så länge hade tänkt, att han inte kommer att få se min stuga när den är färdig byggd, att jag inte får se när han skulle bygga sitt eget hus… att jag inte hann tacka honom tillräckligt för allt han gjorde för mig..

Varför kunde jag inte bara vara i nuet och ta tillvara på det jag hade när det fanns… varför förstod jag inte det då…?

 

 

 

På något sätt blir det som att det är en dubbel sorg nu, det är en snarlik känsla som när min farmor gick bort 2008. Men då hann jag inte upp för att ta farväl av henne alls! Men jag var absolut inte klar med henne heller. Och den gången blev jag med avbruten och vilseledd från att åka upp till henne.. och det var ju lite samma sak nu, fast denna gång visste jag att han skulle gå bort men ingen fattade att det skulle gå så fort!!!

 

 

 

Ångesten envisas med att fortfarande komma och hälsa på… men försöker att mota bort den eller acceptera den så gott det går… men livet känns inte så lätt just nu… det är många olösta frågor…

 

… känner mig även mer rastlös än jag brukar och vill inte gärna vara ensam heller, det är en ovan känsla för jag har verkligen lärt mig att vara själv under de sista åren i mitt liv…

Ledig dag

I dag har jag och min vovve tillsammans med god vän promenerat runt Flatensjön. Och jäklar vad det var jobbigt!!! Så mycket snö att pulsa i och som vanligt så hade jag för mycket kläder på mig, var helt genomsvettig när vi var klara. Vi passade även på att gena över sjön på isen. Det är så där lagom farligt och läskigt… och innan vi nådde land och säker mark så var jag bara tvungen att göra en snöängel där mitt på isen och den orörda snön! Det är så härligt att få göra så där barnsliga, löjliga saker ibland. Man gör dem alldeles för sällan. Och allra helst sedan jag ätit mina mediciner de sista fyra åren, då är jag sååå tråkig!!!

Men innan promenerade så mådde jag inget bra alls, tänker mycket på min vän som gick bort för två veckor sedan. Jag borde egentligen bli mer levnadsglad och värdera livet mer, men det har liksom blivit tvärtom. Jag ser ingen glädje i någonting alls, gör saker, planerar, men gör det bara för att jag ska göra någonting… men inget känns riktigt kul! Jag är trött, vill helst bara vara hemma och låsa in mig och se på romantiska filmer och drömma mig bort… jag kan med känna att varför är jag kvar på jorden, varför har jag klarat mig trots allt jag varit med om… och jag som i omgångar har velat ta mitt liv…! Hur går det ihop med min vän som inte ens kunde välja… han hann inte ens förstå… och än mindre jag som är kvar… jag har så mycket ånger över allt som jag inte har gjort tillsammans med honom och ändå så fick vi uppleva mycket tillsammans.

Jag ska försöka göra en lista på saker som jag vill uppleva, vad som är viktig och vilka som är mina riktiga vänner..